Sluta hångla!
Igår åkte jag tåg. Från hemort till hemort. Från en familjs ömma omhändertagande till en lägenhet med ett uttryck av helgaktiviteter och kvarglömda atteraljer i överflöd. Båda fronter innehar sin odiskutabla charm och denna gång bjöd även Gubbängen på kära återseenden.
Att åka tåg, eller någon annan form av kollektiva kommunikationsformer, visar sig alltid utmynna i en magnifik skola i mänskligt beteende och jantelagsmässiga utsvävningar. Något som inte minst ett år av färd med pendel och t-bana i hufvudstaden har erbjudit i massiva mängder. Och jag har vakat som mamma räv och fyllt minnesbanken till bristningsgränsen. Igår låg dock mamma räv på dekis och banken praktiserade tillfälligt avbrott då jag satt djupt försjunken i "Tärningsspelaren". Fantastisk skönlitteratur. Kanske så lovande att även bokmalens antagonist personifierad börjar sitta försjunken utan en kommunikationsforms inflytande. Men bara kanske.
Är man nu en hängiven supporter till dessa sociala, (antisociala?), företeelser så skall man icke misströsta över att spilla dyrbar lektionstid i förmån till en god bok, för vid resans slut tar nästa skådespel vid: Avstigning och kära återseenden. En djup kollektiv suck sveper genom den dimljushöljda zoovagnen i takt med att vi närmar oss slutdestinationen och den urbana ansträngningen att veja för oberäkneliga hinder och flyende dårar i en oändlig hage av alltför färskt grönbete vidtar. Likt industriella androider rör vi oss i en stilla ström mot trånande blickar och ogästvänliga betongskulpturer.
Jag hatar att kliva av på en perrong där man långt i förväg sitter inne med vetskapen om att ingen välkomnande famn eller sökande blick kommer att möta din. Enbart ett hånflinande grin ackompanjerad av ett knotigt pekfinger möter dig och deklarerar att du ensam skall fortsätta din färd mot hemmets trygga vrå. Med fasa upptäckte jag att jag hade blivit en av alla dessa föraktande människor, en som spottar åt och beklagar sig över ljuvliga pars kelande och snufflande efter en tids separation. En djup och mörk människoföraktande skugga sänker sig så sakteliga över ens väsen och löser upp den minsta molekyl av egoism och ömklighet som ligger begravd i ens innersta obevandrade hålor. En varelse som för ett kort ögonblick får självaste farbror Scrooge att erkänna sitt nederlag och utbyta en glödgad nuna mot den likbleka fasan.
Dessa människor som jag alltid hade uttryckt mitt djupaste förakt för, de som inte besatt förmågan att vila sina ögon på ett förälskat par och dess värmande närhet och låta sig svepas med av denna våg av ögonblicklig perfektion. Arma människa. Unna dessa välsignade deras närhet och låt dig inspireras! Nej! Likt en kyrkans man, av djupaste katolska och konservativa börd, drabbades mitt sinne av kväljningar och jag ville inget annat än att påpeka att sådant ni står helt öppet och skuldfritt praktiserar hör hemma bakom stängda dörrar, avskilt från oskyldiga själars sinnen och möjligtvis med EN lampa tänd!
Jag kan bara konstatera att en tillvaro utan en tillgiven och ömsint famn: a) Suger så äckligt jävla hårt, (för att nyttja en annars vidrig upplaga av vårat tungomål). b) Gör dig omåttligt grinig och tillfälligt vedervärdig som människa. c) Borde öppna dig för att erfara åtminstone ett hjärtfullt famntag om dagen.
Det är en extrem bekvämlighet, få förunnat, att kunna kliva ut i den fria världens triumferande och enbart känna sig hotad av och uppjagad över andra välvilliga människors närhet och tillgivenhet till varandra. Cynism är alltför ofta en lyx av högst obehaglig och västvärldspräglad karaktär. Å andra sidan skulle det aldrig bekomma mig att ens i mina djupaste svackor ge mig i kast med att inte unna mig den lyxen. Den vandrar hand i hand med människan och hennes särpräglade natur och måste få ges utlopp för. Den genererar ändock i sina mest bländande och hänförande stunder upplevelser över hur fantastiskt vacker världen kan uppenbara sig med jämna mellanrum.
Men måste ni smeta in det i ansiktet på mig och hångla precis där jag klivit av?!
Jag vill också!
Att åka tåg, eller någon annan form av kollektiva kommunikationsformer, visar sig alltid utmynna i en magnifik skola i mänskligt beteende och jantelagsmässiga utsvävningar. Något som inte minst ett år av färd med pendel och t-bana i hufvudstaden har erbjudit i massiva mängder. Och jag har vakat som mamma räv och fyllt minnesbanken till bristningsgränsen. Igår låg dock mamma räv på dekis och banken praktiserade tillfälligt avbrott då jag satt djupt försjunken i "Tärningsspelaren". Fantastisk skönlitteratur. Kanske så lovande att även bokmalens antagonist personifierad börjar sitta försjunken utan en kommunikationsforms inflytande. Men bara kanske.
Är man nu en hängiven supporter till dessa sociala, (antisociala?), företeelser så skall man icke misströsta över att spilla dyrbar lektionstid i förmån till en god bok, för vid resans slut tar nästa skådespel vid: Avstigning och kära återseenden. En djup kollektiv suck sveper genom den dimljushöljda zoovagnen i takt med att vi närmar oss slutdestinationen och den urbana ansträngningen att veja för oberäkneliga hinder och flyende dårar i en oändlig hage av alltför färskt grönbete vidtar. Likt industriella androider rör vi oss i en stilla ström mot trånande blickar och ogästvänliga betongskulpturer.
Jag hatar att kliva av på en perrong där man långt i förväg sitter inne med vetskapen om att ingen välkomnande famn eller sökande blick kommer att möta din. Enbart ett hånflinande grin ackompanjerad av ett knotigt pekfinger möter dig och deklarerar att du ensam skall fortsätta din färd mot hemmets trygga vrå. Med fasa upptäckte jag att jag hade blivit en av alla dessa föraktande människor, en som spottar åt och beklagar sig över ljuvliga pars kelande och snufflande efter en tids separation. En djup och mörk människoföraktande skugga sänker sig så sakteliga över ens väsen och löser upp den minsta molekyl av egoism och ömklighet som ligger begravd i ens innersta obevandrade hålor. En varelse som för ett kort ögonblick får självaste farbror Scrooge att erkänna sitt nederlag och utbyta en glödgad nuna mot den likbleka fasan.
Dessa människor som jag alltid hade uttryckt mitt djupaste förakt för, de som inte besatt förmågan att vila sina ögon på ett förälskat par och dess värmande närhet och låta sig svepas med av denna våg av ögonblicklig perfektion. Arma människa. Unna dessa välsignade deras närhet och låt dig inspireras! Nej! Likt en kyrkans man, av djupaste katolska och konservativa börd, drabbades mitt sinne av kväljningar och jag ville inget annat än att påpeka att sådant ni står helt öppet och skuldfritt praktiserar hör hemma bakom stängda dörrar, avskilt från oskyldiga själars sinnen och möjligtvis med EN lampa tänd!
Jag kan bara konstatera att en tillvaro utan en tillgiven och ömsint famn: a) Suger så äckligt jävla hårt, (för att nyttja en annars vidrig upplaga av vårat tungomål). b) Gör dig omåttligt grinig och tillfälligt vedervärdig som människa. c) Borde öppna dig för att erfara åtminstone ett hjärtfullt famntag om dagen.
Det är en extrem bekvämlighet, få förunnat, att kunna kliva ut i den fria världens triumferande och enbart känna sig hotad av och uppjagad över andra välvilliga människors närhet och tillgivenhet till varandra. Cynism är alltför ofta en lyx av högst obehaglig och västvärldspräglad karaktär. Å andra sidan skulle det aldrig bekomma mig att ens i mina djupaste svackor ge mig i kast med att inte unna mig den lyxen. Den vandrar hand i hand med människan och hennes särpräglade natur och måste få ges utlopp för. Den genererar ändock i sina mest bländande och hänförande stunder upplevelser över hur fantastiskt vacker världen kan uppenbara sig med jämna mellanrum.
Men måste ni smeta in det i ansiktet på mig och hångla precis där jag klivit av?!
Jag vill också!
Döträd
Slut. Den tog slut. Bara sådär. Utan att ens ge mig en försmak över hur tomt allt skulle kännas utan den. Vardagens gråa tapetsering ter sig om möjligt än djupare i sin kvävande utformning. Tänk om jag fick börja om. Jag vet ingenting, har aldrig sett någonting av den, men det ska bli mig ett sant nöje att ge mig hän åt den.
Det jag pratar om är serien "Deadwood". Ännu en hänförande och magisk fabrikation ur HBO:s känsligt skönmejslade sköte. Den har tagit mig med storm. Fullkomligt och totalt. Den har funnits hos mig under dygnets alla timmar. Sugit in mig med en sådan obarmhärtig kraft; dess mystik svällat över mitt sinne, den rena upplevelsen fått mig att frammana ett barns abstinens. Njutningen fastställd som den mest skönsjungande en fabrikation ur den popkulturella sfären någonsin gjort anspråk på. Jag är helt och fullständigt såld. Eller var. För nu är den slut. Med skräckblandad förtjusning såg jag det sista avsnittet igår kväll. Vad ska jag se nu? En del av mig vill aldrig se någon annat, då denna del menar att det kommer aldrig att infinna sig något på marknaden som ens kommer att inneha en tredjedel av det mod det krävs att visa fingret åt "Deadwood". Men det håller inte. Är man en torsk på rörlig bild så utesluter man ganska kvickt tanken på att ingå kyskhetslöfte med ett enda objekt. Skulle jag dock leva mitt liv med ett objekt, finge det oavkortad bli den. Och vad jag skulle älska dig tills döden skiljde oss åt.
Jag tänker inte ge mig hän åt någon summering eller mer utförlig beskrivning av detta mästerverk då jag finner det svårt att med ord göra den rättvisa. För att tillämpa en redan flitigt figurerande klyscha inom dessa sammanhang skulle jag hävda att den helt enkelt bara måste ses. Så länge man inte har en djupt rotad kristen figur, kväkandes i sitt innersta väsen, eller besitter en kväljande bieffekt orsakad av åsynen av människan i hennes skapade tillstånd har man alla förutsättningar för att låta sig ryckas med i denna livsbejakande rytm av audiovisuella upplevelser.
För att bryta ner denna skapelse och om möjligt kategorisera den, torde den hamna under epitetet: "Västern/Drama". Begreppet "Västern", och de sinnebilder det framkallar ska emellertid inte läggas alltför stor vikt vid, då "Deadwood" inte behandlar vapnet som dess medelpunkt, enligt tidigare konventioner inom det rörliga bildmediets sfär. Här handlar det om människorna, deras handlingar i en hårt prövad vardag och hur olika livsöden flätas samman.
Helt kort är den underbar och jag älskar den. Som en vakande mor har den vaggat mig tryggt den senaste tiden och nu står jag moderslös på randen till ren förtvivlan. Men snart har ett halvår passerat och då kan jag med repat mod och barnslig förtjusan åter låta den överrumpla mig och bringa njutning i dess renaste form till mitt känsliga väsen.
Hade min blogg varit i slag med Bella Blondins hade jag förväntat mig ett mustigt ekonomiskt tillskott till en ansträngd livsbudget. Avsändare: HBO.
Det jag pratar om är serien "Deadwood". Ännu en hänförande och magisk fabrikation ur HBO:s känsligt skönmejslade sköte. Den har tagit mig med storm. Fullkomligt och totalt. Den har funnits hos mig under dygnets alla timmar. Sugit in mig med en sådan obarmhärtig kraft; dess mystik svällat över mitt sinne, den rena upplevelsen fått mig att frammana ett barns abstinens. Njutningen fastställd som den mest skönsjungande en fabrikation ur den popkulturella sfären någonsin gjort anspråk på. Jag är helt och fullständigt såld. Eller var. För nu är den slut. Med skräckblandad förtjusning såg jag det sista avsnittet igår kväll. Vad ska jag se nu? En del av mig vill aldrig se någon annat, då denna del menar att det kommer aldrig att infinna sig något på marknaden som ens kommer att inneha en tredjedel av det mod det krävs att visa fingret åt "Deadwood". Men det håller inte. Är man en torsk på rörlig bild så utesluter man ganska kvickt tanken på att ingå kyskhetslöfte med ett enda objekt. Skulle jag dock leva mitt liv med ett objekt, finge det oavkortad bli den. Och vad jag skulle älska dig tills döden skiljde oss åt.
Jag tänker inte ge mig hän åt någon summering eller mer utförlig beskrivning av detta mästerverk då jag finner det svårt att med ord göra den rättvisa. För att tillämpa en redan flitigt figurerande klyscha inom dessa sammanhang skulle jag hävda att den helt enkelt bara måste ses. Så länge man inte har en djupt rotad kristen figur, kväkandes i sitt innersta väsen, eller besitter en kväljande bieffekt orsakad av åsynen av människan i hennes skapade tillstånd har man alla förutsättningar för att låta sig ryckas med i denna livsbejakande rytm av audiovisuella upplevelser.
För att bryta ner denna skapelse och om möjligt kategorisera den, torde den hamna under epitetet: "Västern/Drama". Begreppet "Västern", och de sinnebilder det framkallar ska emellertid inte läggas alltför stor vikt vid, då "Deadwood" inte behandlar vapnet som dess medelpunkt, enligt tidigare konventioner inom det rörliga bildmediets sfär. Här handlar det om människorna, deras handlingar i en hårt prövad vardag och hur olika livsöden flätas samman.
Helt kort är den underbar och jag älskar den. Som en vakande mor har den vaggat mig tryggt den senaste tiden och nu står jag moderslös på randen till ren förtvivlan. Men snart har ett halvår passerat och då kan jag med repat mod och barnslig förtjusan åter låta den överrumpla mig och bringa njutning i dess renaste form till mitt känsliga väsen.
Hade min blogg varit i slag med Bella Blondins hade jag förväntat mig ett mustigt ekonomiskt tillskott till en ansträngd livsbudget. Avsändare: HBO.
Snooze Me
Hörde på radion för några dagar sedan att några medicinska forskartalanger kommit fram till att den moderna människans främsta morgonvapen, snooze, står som ett gravt övergrepp på djupsömnen och kan mycket väl tillämpa djupa sår i den så viktiga återhämtningsprocessen. Se där. Jag skulle tippa att många med mig mottog denna nyhetsuppdatering med en 20 % förvåning och blickhöjande, för att följas av en 80 % dos av likgiltighet och fortsatt vardagslunk.
Sluta snooza?! Då kan jag ju lika gärna säga upp mig på en gång och börja samla wellpapp. Införandet av snoozefaktorn har ju utvecklats till en av ett välspunnet samhälles grundvalar, accepterad och mottagen med öppna armar av den väloljat bekväma konsumenten. Skulle denna forskarkommentar, mot all förmodan, gnugga in sig tryggt och slå rot i konsumentbarmen kan vi nog i nästa stund blicka ut över ett kargt och oförlåtligt arbetslöselandskap. "Förlåt att jag kommer försent, men du vet, snoozefunktionen är ju borta och min självdisciplin med den!" "Försvinn!" Tack och hej välfärdsstaten Sverige!
Nu kanske jag i alltför stor utsträckning talar av egen känsla och erfarenhet, då jag med allra största säkerhet skulle gå under utan min djupt förlåtande älskarinna snoozefunktionen. Fast med närmare eftertanke kanske det skulle vara det uteslutande mest effektiva sättet att bringa disciplinerat off-läge och slagfärdig morgonkraft åt en förtappad nattugglesjäl.
Nej. Jag säger nej. Där blir det bestämt nej. Vi som har kommit så långt i våran relation. Vi har ju faktiskt pratat om att förlova oss och gå upp till fyra snoozelägen.
Sluta snooza?! Då kan jag ju lika gärna säga upp mig på en gång och börja samla wellpapp. Införandet av snoozefaktorn har ju utvecklats till en av ett välspunnet samhälles grundvalar, accepterad och mottagen med öppna armar av den väloljat bekväma konsumenten. Skulle denna forskarkommentar, mot all förmodan, gnugga in sig tryggt och slå rot i konsumentbarmen kan vi nog i nästa stund blicka ut över ett kargt och oförlåtligt arbetslöselandskap. "Förlåt att jag kommer försent, men du vet, snoozefunktionen är ju borta och min självdisciplin med den!" "Försvinn!" Tack och hej välfärdsstaten Sverige!
Nu kanske jag i alltför stor utsträckning talar av egen känsla och erfarenhet, då jag med allra största säkerhet skulle gå under utan min djupt förlåtande älskarinna snoozefunktionen. Fast med närmare eftertanke kanske det skulle vara det uteslutande mest effektiva sättet att bringa disciplinerat off-läge och slagfärdig morgonkraft åt en förtappad nattugglesjäl.
Nej. Jag säger nej. Där blir det bestämt nej. Vi som har kommit så långt i våran relation. Vi har ju faktiskt pratat om att förlova oss och gå upp till fyra snoozelägen.
Strandad val
Stockholm. I över ett år har jag huserat i din boning. En, för en lantpojk, fantastisk och ljuvlig boning, med sin uppsjö av popkulturella aktiviteter och en närhet till vad än ditt väsen suktar efter.
Jag har njutit och jag gör det fortfarande, vilket i sin tur andra delar av mitt väsen har fått lida av, där min kropp står ut som den största måltavlan. Vad jag har matat och fyllt dig med gifter, men likväl inte känt en alltför övertygande ånger för att i nästa stund med iver deltaga i det fortsatta upprätthållandet av traditionen. Jag kan ju trots allt fortfarande stå av egen kraft och mitt sinne förefaller intakt. Livet har varit en fest och jag har suttit tryggt i dess kommité.
Denna helg har förvisso inte innehållit alltför kvantitativa mängder från rusdryckernas förlovande land, men den svullande faktorn har haft en av sina toppmarkeringar. Jag och min trogne vapendragare, tillika sambo, herr Pentti spenderade den senare delen av lördagsaftonen med att förbereda och åtnjuta en smäktande tacobuffé, varpå glass och diverse delikatesser stod som påfyllningar av den redan digra måltiden. Två uppenbart vågräta figurer kunde senare skådas i varsitt hölje av paltkoma. Den kommunikativa delen förblev "något" reducerad kvällen ut.
Dagen därpå väntade storstädning. Nog för att vi tillhör den mer renhållande, ej att förväxla med pedanta, skaran av ungkarlar så kan vi ändå inte uteslutande förhindra smutsen och skitens kraft att penetrera ett hushåll. Badrumslotten föll på Janne. En högst värdig söndagsunderhållning.
Väl putsat och skrubbat, efter bästa renhållande ungkarlsförmåga, bestämde sig Staffan för att, efter månader av tafatt mental övertalning, skrida till verket och utsmycka sig i bästa löparkostymering. En mustig tacobuffé hade blivit hans tillbakalutade väsens bane. Turen blev inte lång, men så satans påfrestande. Senast jag befann mig i ett sådant tillstånd var i somras, ute i Nacka, efter en gedigen fotbollsmatch, stinna pojkslynglar emellan. Märk väl att redan där var det cirka ett år sedan jag kontinuerligt aktiverade mina lemmar.
Efter en sista kraftansträngning uppför våran sluttande gata kastade jag mig handlöst in i hallen, utslagen som en strandad val. Väl där mötte min personlige greenpeaceaktivist mig med hjälpande faktorer åt både höger och vänster. Slängda plagg åkte upp på hyllan, mjölksyrestinna ben stretchades och sociala funktioner underhölls. Hade jag inte vetat bättre skulle jag säga att min trogne vän erhållit ett rusande överflöd av östrogen och en nyfunnen moderlig instinkt. Som om inte denna djupt sympatiska process vore nog, fann jag mig sekunder senare, fortfarande i ett utslaget och dreglande tillstånd, mitt i en engelskspråkig historielektion av rang. Janne praktiserade högläsning och gapade ut historiska livsöden tillhörande alltifrån aztekkonungar till Karl X. Själv satt jag gapandes kvar i ett hörn i hallen och insöp minsta beskrivande detalj. Det var längesen jag kände mig så tillfreds med både kropp och tillvaro.
Jag har njutit och jag gör det fortfarande, vilket i sin tur andra delar av mitt väsen har fått lida av, där min kropp står ut som den största måltavlan. Vad jag har matat och fyllt dig med gifter, men likväl inte känt en alltför övertygande ånger för att i nästa stund med iver deltaga i det fortsatta upprätthållandet av traditionen. Jag kan ju trots allt fortfarande stå av egen kraft och mitt sinne förefaller intakt. Livet har varit en fest och jag har suttit tryggt i dess kommité.
Denna helg har förvisso inte innehållit alltför kvantitativa mängder från rusdryckernas förlovande land, men den svullande faktorn har haft en av sina toppmarkeringar. Jag och min trogne vapendragare, tillika sambo, herr Pentti spenderade den senare delen av lördagsaftonen med att förbereda och åtnjuta en smäktande tacobuffé, varpå glass och diverse delikatesser stod som påfyllningar av den redan digra måltiden. Två uppenbart vågräta figurer kunde senare skådas i varsitt hölje av paltkoma. Den kommunikativa delen förblev "något" reducerad kvällen ut.
Dagen därpå väntade storstädning. Nog för att vi tillhör den mer renhållande, ej att förväxla med pedanta, skaran av ungkarlar så kan vi ändå inte uteslutande förhindra smutsen och skitens kraft att penetrera ett hushåll. Badrumslotten föll på Janne. En högst värdig söndagsunderhållning.
Väl putsat och skrubbat, efter bästa renhållande ungkarlsförmåga, bestämde sig Staffan för att, efter månader av tafatt mental övertalning, skrida till verket och utsmycka sig i bästa löparkostymering. En mustig tacobuffé hade blivit hans tillbakalutade väsens bane. Turen blev inte lång, men så satans påfrestande. Senast jag befann mig i ett sådant tillstånd var i somras, ute i Nacka, efter en gedigen fotbollsmatch, stinna pojkslynglar emellan. Märk väl att redan där var det cirka ett år sedan jag kontinuerligt aktiverade mina lemmar.
Efter en sista kraftansträngning uppför våran sluttande gata kastade jag mig handlöst in i hallen, utslagen som en strandad val. Väl där mötte min personlige greenpeaceaktivist mig med hjälpande faktorer åt både höger och vänster. Slängda plagg åkte upp på hyllan, mjölksyrestinna ben stretchades och sociala funktioner underhölls. Hade jag inte vetat bättre skulle jag säga att min trogne vän erhållit ett rusande överflöd av östrogen och en nyfunnen moderlig instinkt. Som om inte denna djupt sympatiska process vore nog, fann jag mig sekunder senare, fortfarande i ett utslaget och dreglande tillstånd, mitt i en engelskspråkig historielektion av rang. Janne praktiserade högläsning och gapade ut historiska livsöden tillhörande alltifrån aztekkonungar till Karl X. Själv satt jag gapandes kvar i ett hörn i hallen och insöp minsta beskrivande detalj. Det var längesen jag kände mig så tillfreds med både kropp och tillvaro.
Klagomuren
Busschaufförer. Denna generellt sett förbittrade yrkesgrupp som man dagligen delar upplevelser med. Vissa så förbittrade att deras syn på livet lyser klart som en neonskylt i Nevadaöknen. Matt blick, ihopsjunken, sydeuropeisk körfilosofi. Tvekar aldrig inför att låta en hejdlöst vinkande, småförsenad student invänta nästa buss då den blicken kommer hålla honom vid liv i minst två veckor framöver.
Vissa chaufförsoriginal existerar dock. De som för länge sedan insåg sin sin vitala del i kommunikationstrafiken och glatt sätter sig i sin infisna stol och tar sig an samma runda och samma människor. Innan han ens öppnat dörrarna snurrar han sin stol emot dig och inväntar din slappa blick och hand med en till synes evigt leende nuna. Oftast med SL:s karaktäristiska huvudbonad för att inte låta den mest likgiltige buss-svenne undgå att här sitter det en stolt man. En stolt busschaufför. En glad prick. Denna yrkesgrupp måste även vara den mest lämpade för att med minimal ansträngning uppnå maximal utdelning inom det omtalade samhällsepitetet: "Att göra någons dag!". Ett enkelt hej och man kan nästan känna ögonen i ryggen.
En annan grupp i samhället som också ter sig oerhört lämpad för denna ansträngning är kvinnor med barn. En småstressad mor med sovande barn som desperat försöker manövrera sin vagn med minsta möjliga rörelse ut ur pendeln. Och med en räddande hand har man helt plötsligt blivit någons lilla hjälte för en dag. I ett otroligt miniformat iofs, men det är principen. Principen. Som en motpol kan jag dock tycka att denna grupp ibland tar sig själv på något för stort allvar. Jag förstår att ni har fått barn och att det är det absolut viktigaste i era liv, men omvärlden upphör inte att existera. Även om ni är på väg till en helt otroligt idyllisk vårpromenad inne i stan med svetsskydd i ansiktet och RnB-dravel i öronen så kanske, kanske det även finns andra människor som också vill ta sig in till stan. Kanske.
Kvinnor med barn och gamla människor har något gemensamt. De besitter och rör sig fritt med extremtabu på en urmejslad skylt över huvudet. Gud nåde den som tar ton där. Men det tar sån jävla tid ibland. De är gamla och har sina skavanker, men man blir stressad, man blir irriterad och man blir mållös för det tar sån jävla tid ibland. Min bussträcka från huset till stationen är oftast minutiöst ansträngd för att hinna med pendeln och det första jag gör när det vissa gånger är ännu mer ansträngt när jag kliver på är att scanna av bussen efter gamla. Och det slår aldrig fel, minst 3-4 stycken. Klockan tickar och allt tar en sån jävla tid. Det kanske är det yttersta beviset på att jag har blivit en sån där stressad stockholmare som så flitigt föraktades ute i skogarna. Oavsett så tar det en jävla tid ibland.
Filip & Fredrik. Fredrik & Filip. Kan aldrig urskilja vilket som är fastslaget i media-Sverige. Själv tycker jag att Köpingsbon med sprängfyllda cojones är den mest bossiga så Filip & Fredrik känns bäst.
Conan O´Brien. Allt han tar i blir till guld.
Se allt av Stanley Kubrick. Allt.
Hej
Vissa chaufförsoriginal existerar dock. De som för länge sedan insåg sin sin vitala del i kommunikationstrafiken och glatt sätter sig i sin infisna stol och tar sig an samma runda och samma människor. Innan han ens öppnat dörrarna snurrar han sin stol emot dig och inväntar din slappa blick och hand med en till synes evigt leende nuna. Oftast med SL:s karaktäristiska huvudbonad för att inte låta den mest likgiltige buss-svenne undgå att här sitter det en stolt man. En stolt busschaufför. En glad prick. Denna yrkesgrupp måste även vara den mest lämpade för att med minimal ansträngning uppnå maximal utdelning inom det omtalade samhällsepitetet: "Att göra någons dag!". Ett enkelt hej och man kan nästan känna ögonen i ryggen.
En annan grupp i samhället som också ter sig oerhört lämpad för denna ansträngning är kvinnor med barn. En småstressad mor med sovande barn som desperat försöker manövrera sin vagn med minsta möjliga rörelse ut ur pendeln. Och med en räddande hand har man helt plötsligt blivit någons lilla hjälte för en dag. I ett otroligt miniformat iofs, men det är principen. Principen. Som en motpol kan jag dock tycka att denna grupp ibland tar sig själv på något för stort allvar. Jag förstår att ni har fått barn och att det är det absolut viktigaste i era liv, men omvärlden upphör inte att existera. Även om ni är på väg till en helt otroligt idyllisk vårpromenad inne i stan med svetsskydd i ansiktet och RnB-dravel i öronen så kanske, kanske det även finns andra människor som också vill ta sig in till stan. Kanske.
Kvinnor med barn och gamla människor har något gemensamt. De besitter och rör sig fritt med extremtabu på en urmejslad skylt över huvudet. Gud nåde den som tar ton där. Men det tar sån jävla tid ibland. De är gamla och har sina skavanker, men man blir stressad, man blir irriterad och man blir mållös för det tar sån jävla tid ibland. Min bussträcka från huset till stationen är oftast minutiöst ansträngd för att hinna med pendeln och det första jag gör när det vissa gånger är ännu mer ansträngt när jag kliver på är att scanna av bussen efter gamla. Och det slår aldrig fel, minst 3-4 stycken. Klockan tickar och allt tar en sån jävla tid. Det kanske är det yttersta beviset på att jag har blivit en sån där stressad stockholmare som så flitigt föraktades ute i skogarna. Oavsett så tar det en jävla tid ibland.
Filip & Fredrik. Fredrik & Filip. Kan aldrig urskilja vilket som är fastslaget i media-Sverige. Själv tycker jag att Köpingsbon med sprängfyllda cojones är den mest bossiga så Filip & Fredrik känns bäst.
Conan O´Brien. Allt han tar i blir till guld.
Se allt av Stanley Kubrick. Allt.
Hej
Spandex
Storängen, Nacka. Debaser Medis.
Ibland glömmer jag bort att jag faktiskt har ett rum i Sollentuna som jag betalar för. En glömska av högst berättigad karaktär då dessa två den senaste tiden har bjudit på den ena julaftonen efter den andra.
Att befinna sig ute i Nackakollektivets ståtliga lekstuga är ungefär som att förkroppsliga Tommy och Annika med en påse speed i Villevillerkulla. Jag kan inte nog beklaga mig över hur mycket jag kommer att sakna det huset, likt 150 andra frälsta individer.
Debaser Medis och fransk synthpop är en kombination som uppenbarligen aldrig kan slå fel.
Berns i-bergakungens-sal-utsmyckade aftonscen i kombination med australiensisk electro-pop var ett tidsfördriv värd all uppmärksamhet.
Vissa gånger så älskar man Stockholm. När kvällsolen efter månader av dunkelt förtryck bryter fram och kastar ett levande ljus över stadsestetiken så gör det inget att man står inträngd i någons armhåla på tuben under rusningens välsignade timme. Allt är vackert.
Vårtecken. Varje år när klimatet och miljön ger en liten hint om att det kanske blir varmt så fullkomligen exploderar varje del av mediakonstruktionen ut i en fullskalig orgie av reportage och bilder kring denna företeelse. Detta fenomen är absolut inget jag föraktar och tänker spy galla över. Mina tankar kretsar istället kring tänkbara förnyelser av vårtecknens utformning. Tänkbara exempel:
Spandex-röv. Ingen del av året skänker så mycket kroppstrumpe-beprydda män och kvinnor till sitt blickfång som den tidiga våren. Vart man än går eller befinner sig så får man förr eller senare ett flåsande spandex-fenomen till sin lista över underbara iakttagelser.
Balettskor. Sen några år tillbaka förefaller det råda allmän kutym hos det kvinnliga könet i åldrarna 11-36 att bära dessa blottande konstruktioner på sina nakna fötter så fort marken blir bar. Ett lika jävla säkert vårtecken som självaste tussilagon. Nu tycker jag ändå att detta fenomen nått bisarra former då jag redan för 2 månader såg någon flicksnärta kämpandes med att bibehålla sitt fåfänga uttryck för att inte visa att det egentligen var äckligt kyligt. En slags skruvad variant av lilla flickan med svavelstickorna.
Hur underbart vore det då inte att slå upp den lokala blaskan och mitt ibland svanpar och blomstrande diken få se en närbild på en gulsvart spandexskinka eller en småfrusen ynglig med halvnakna fötter och två visir i ansiktet.
Idag vidgades min syn på Sollentuna från att bestå av kilometervis med studsmattevillor och ett byggnadsområde till centrum till att även innehålla både sjöar och lyxiga villaområden. Allt tack vare den patenterade och inbitne Sollentuna-guiden Helena E. Tackar ödmjukast för den.
Jag måste nämna att jag är näst intill barnsligt förtjust i Patrick Stewart i "Star Trek: The Next Generation". Vilken röst. Jag måste även uttrycka min största beundran för filmen "The Mission" från 1986 med Robert De Niro och Jeremy Irons och musik av Ennio Morricone. I mitt tycke en av de vackraste filmer som någonsin gjorts.
Ibland glömmer jag bort att jag faktiskt har ett rum i Sollentuna som jag betalar för. En glömska av högst berättigad karaktär då dessa två den senaste tiden har bjudit på den ena julaftonen efter den andra.
Att befinna sig ute i Nackakollektivets ståtliga lekstuga är ungefär som att förkroppsliga Tommy och Annika med en påse speed i Villevillerkulla. Jag kan inte nog beklaga mig över hur mycket jag kommer att sakna det huset, likt 150 andra frälsta individer.
Debaser Medis och fransk synthpop är en kombination som uppenbarligen aldrig kan slå fel.
Berns i-bergakungens-sal-utsmyckade aftonscen i kombination med australiensisk electro-pop var ett tidsfördriv värd all uppmärksamhet.
Vissa gånger så älskar man Stockholm. När kvällsolen efter månader av dunkelt förtryck bryter fram och kastar ett levande ljus över stadsestetiken så gör det inget att man står inträngd i någons armhåla på tuben under rusningens välsignade timme. Allt är vackert.
Vårtecken. Varje år när klimatet och miljön ger en liten hint om att det kanske blir varmt så fullkomligen exploderar varje del av mediakonstruktionen ut i en fullskalig orgie av reportage och bilder kring denna företeelse. Detta fenomen är absolut inget jag föraktar och tänker spy galla över. Mina tankar kretsar istället kring tänkbara förnyelser av vårtecknens utformning. Tänkbara exempel:
Spandex-röv. Ingen del av året skänker så mycket kroppstrumpe-beprydda män och kvinnor till sitt blickfång som den tidiga våren. Vart man än går eller befinner sig så får man förr eller senare ett flåsande spandex-fenomen till sin lista över underbara iakttagelser.
Balettskor. Sen några år tillbaka förefaller det råda allmän kutym hos det kvinnliga könet i åldrarna 11-36 att bära dessa blottande konstruktioner på sina nakna fötter så fort marken blir bar. Ett lika jävla säkert vårtecken som självaste tussilagon. Nu tycker jag ändå att detta fenomen nått bisarra former då jag redan för 2 månader såg någon flicksnärta kämpandes med att bibehålla sitt fåfänga uttryck för att inte visa att det egentligen var äckligt kyligt. En slags skruvad variant av lilla flickan med svavelstickorna.
Hur underbart vore det då inte att slå upp den lokala blaskan och mitt ibland svanpar och blomstrande diken få se en närbild på en gulsvart spandexskinka eller en småfrusen ynglig med halvnakna fötter och två visir i ansiktet.
Idag vidgades min syn på Sollentuna från att bestå av kilometervis med studsmattevillor och ett byggnadsområde till centrum till att även innehålla både sjöar och lyxiga villaområden. Allt tack vare den patenterade och inbitne Sollentuna-guiden Helena E. Tackar ödmjukast för den.
Jag måste nämna att jag är näst intill barnsligt förtjust i Patrick Stewart i "Star Trek: The Next Generation". Vilken röst. Jag måste även uttrycka min största beundran för filmen "The Mission" från 1986 med Robert De Niro och Jeremy Irons och musik av Ennio Morricone. I mitt tycke en av de vackraste filmer som någonsin gjorts.
Snabba cash
Påsk. Trevligt. Säga vad man vill om dessa hemvändarhögtider men det finns en viss charm i att återse gamla bekantskaper. Jag talar naturligtvis om de obligatoriska utgångarna på det lokala haket där hälften av Fagerstas befolkning är en del av inredningen. Även om det för vartannat nytt steg innebär att redogöra för sin nuvarande livssituation till ljudet av ett "Grease"-medley så är det nånstans ganska kul att snacka strunt med någon man inte sett på ett halvår.
Sen finns det ju förstås vissa lokala företeelser i beteende som ter sig mindre charmiga. Under min vistelse i bruksorten hann jag med att bli mördad med blicken två gånger. Första gången frågade jag en individ var dennes partner höll till och fick en blick som skrek: "Din jävla utböling! Vet du ingenting?!". Varpå jag kontrade med blicken: "Hur fan ska jag kunna hålla reda på när ni i denna inavlade sekt till stad har partnerbyte?!". Vi sa inte så mycket mer till varandre under kvällen. Andra gången befann jag mig på dansgolvet till tonerna av Hives, bandet vars kändisskap hela Fagersta tydligen har del i, med tillhörande "bekantskaper" runtomkring. Jag och en individ tittade på varandra och då denne flitigt sjöng med i texten gjorde jag några tafatta försök att hänga med varpå jag fick en nedslående blick som skrek: "Ha! Var fan kommer du ifrån?!" Jag kontrade med: "Har du varit längre än till kommungränsen". Jag började dansa med någon annan.
Jag läser "Snabba cash" av Jens Lapidus för tillfället och boken är rent av fantastisk. Jag tänker inte göra några långdragna försök till gymnasial recension utan istället befästa hur barnsligt spännande jag ibland tycker det är att handlingen utspelar sig i Stockholm, kombinerat med det faktum att jag bor där. Varenda gång jag har befunnit mig på tåget mot huvudstaden, med näsan djupt nere i Stockholms undre kriminella värld, och väl kliver ut ur tåget så träder jag in i "Snabba cash" - världen. Jag tror att jag närsomhelst ska möta skinnbeklädda, storväxta indrivare eller skumma latinos man inte vilar ögonen på alltför länge. Då delar av handlingen tar plats ute i Sollentuna med beskrivningar av platser som jag passerar varenda dag så förföljer denna känsla av fiktion/verklighet mig ända fram till dörren och för en kort stund är det ganska underhållande att leka kolasäljare, ilandes under pendeln på väg upp mot Sollentuna Centrum. Men känslan försvinner ganska snabbt. Jag har inte under mina sju månader här sett skymten av vare sig storväxta män i skinnpaj eller nervösa sydeuropeiska figurer.
Jag åker lugnt hem med bussen och kokar pasta och kollar mailen. Lite lagom underhållande, men det genererar inga snabba cash. Fast det betyder inte att jag ska börja kränga kola bara för att jag är fattig student. Då blir jag hellre rik på livet. Skaplig finish.
Dagens filmtips. "Eastern Promises", David Cronenberg. En film från 2007 som skildrar den lyckligt ovetande människans inträde i den organiserade brottslighetens värld. Har väl mest blivit känd för det numera kultförklarade nakenslagsmålet med Viggo Mortensen. Förutom denna konstnärliga uppoffring gör han, som alltid, en hängiven och övertygande rollgestaltning. Något han också Oscarsnominerades för.
Sen finns det ju förstås vissa lokala företeelser i beteende som ter sig mindre charmiga. Under min vistelse i bruksorten hann jag med att bli mördad med blicken två gånger. Första gången frågade jag en individ var dennes partner höll till och fick en blick som skrek: "Din jävla utböling! Vet du ingenting?!". Varpå jag kontrade med blicken: "Hur fan ska jag kunna hålla reda på när ni i denna inavlade sekt till stad har partnerbyte?!". Vi sa inte så mycket mer till varandre under kvällen. Andra gången befann jag mig på dansgolvet till tonerna av Hives, bandet vars kändisskap hela Fagersta tydligen har del i, med tillhörande "bekantskaper" runtomkring. Jag och en individ tittade på varandra och då denne flitigt sjöng med i texten gjorde jag några tafatta försök att hänga med varpå jag fick en nedslående blick som skrek: "Ha! Var fan kommer du ifrån?!" Jag kontrade med: "Har du varit längre än till kommungränsen". Jag började dansa med någon annan.
Jag läser "Snabba cash" av Jens Lapidus för tillfället och boken är rent av fantastisk. Jag tänker inte göra några långdragna försök till gymnasial recension utan istället befästa hur barnsligt spännande jag ibland tycker det är att handlingen utspelar sig i Stockholm, kombinerat med det faktum att jag bor där. Varenda gång jag har befunnit mig på tåget mot huvudstaden, med näsan djupt nere i Stockholms undre kriminella värld, och väl kliver ut ur tåget så träder jag in i "Snabba cash" - världen. Jag tror att jag närsomhelst ska möta skinnbeklädda, storväxta indrivare eller skumma latinos man inte vilar ögonen på alltför länge. Då delar av handlingen tar plats ute i Sollentuna med beskrivningar av platser som jag passerar varenda dag så förföljer denna känsla av fiktion/verklighet mig ända fram till dörren och för en kort stund är det ganska underhållande att leka kolasäljare, ilandes under pendeln på väg upp mot Sollentuna Centrum. Men känslan försvinner ganska snabbt. Jag har inte under mina sju månader här sett skymten av vare sig storväxta män i skinnpaj eller nervösa sydeuropeiska figurer.
Jag åker lugnt hem med bussen och kokar pasta och kollar mailen. Lite lagom underhållande, men det genererar inga snabba cash. Fast det betyder inte att jag ska börja kränga kola bara för att jag är fattig student. Då blir jag hellre rik på livet. Skaplig finish.
Dagens filmtips. "Eastern Promises", David Cronenberg. En film från 2007 som skildrar den lyckligt ovetande människans inträde i den organiserade brottslighetens värld. Har väl mest blivit känd för det numera kultförklarade nakenslagsmålet med Viggo Mortensen. Förutom denna konstnärliga uppoffring gör han, som alltid, en hängiven och övertygande rollgestaltning. Något han också Oscarsnominerades för.
Film = Kultur
En tid har gått. Filmvisningarna har åter börjat. Och jag har successivt kommit in i Stockholm livets raska gängor igen. Veckans ledord står inte ut på något sätt - rutin. En daglig minutiös planering för att ta sig från punkt A till B. Fågelholks-nuna under nio-bion. Lunch med kaffe från sjuelvan, under Janne P. Anteckning och träsmak. Valhallavägen och U-bahn. Löpsteg mot klockan á la Beck-film genom Centralens katakomber. Pendel och hörlurar. Sollentuna och 20 m². Så ser en dag med "skola" ut. En minst sagt rutinmässig dag, men lika mycket som rutinen kan ge upphov till slentrian skänker den trygghet till människan. Därav blir rutinen livsviktig då tryggheten står som bidragande faktor till att man fungerar överhuvudtaget. Men utan att gå över i totalt livscoach-dravel så är det som jag vill ha sagt att jag har kommit in i mina rutiner och det fungerar helt utmärkt.
Onsdag och fredag var det visiter i Filmhuset med återseenden och skönt tugg med kurskamrater. Det enda nya ansiktet stod våran nya föreläsningsledare för. Hon klev in i den gigantiska bio-Victor (Sjöström) på onsdagsmorgonen och min generaliserande, kodande del av hjärnan stannade genast vid facket: "så jävla mycket kultur". I tight åtsittande svarta jeans, stickad tröja i nyans purpur, brunt stripigt hår lätt uppsatt, ljus sjalett i enkel omviring och kultur-kroppens absolut viktigaste attribut - de svarta glasögonen i rak och tjock design, redogjorde hon kort med urtunnad inlevelse och svag och märkbart obekväm stämma för morgonens film. Jag tyckte det var roligt. Just hennes obekväma uppsyn och karismalösa utformning var något som även präglade föreläsningarna. Otroligt påfrestande att under två timmar kämpa för att höra och hålla intresset vid liv. Jag ställer mig jävligt tveksam till kravet på doktorander att leda en kurs. Jävligt tveksam. Men hennes stereotypa outfit förnöjer.
Igår (lördag) var jag och Janne på Debaser Slussen och lyssnade på norsk experimentell electro/house/rock. Helt okej men kanske ett snäpp för experimentellt i vissa avseenden för min smak. Oerhört trevligt som vanligt i Jannes sällskap annars, men även Debaser som hangout bjöd upp till dans med njutbar musik och iögonfallande sköna karaktärer av alla de slag. Allt ifrån golfklädda medelålders män till spandex-damer.
Kvällens absoluta höjdpunkt och återkommande ämne för skrattfest var en tjej som stod bakom oss i baren och med jämna mellanrum gav ifrån sig ett helt otroligt fritt och hämningslöst skratt, totalt identiskt med Lasses i "Barnen i Bullerbyn". Jag ville stå intill henne hela kvällen, men hon försvann, tyvärr.
Varför finns det inga större toalettutrymmen för kvinnor och tjejer att vistas i på samma gång? Varför har samhället stöpt oss män och killar till de som kan och får utföra urinering i öppen grupp? Om man ser till en kön -och hudblottande aspekt så är jag totalt övertygad om att vi killar regerar i överkant, eller skulle regera i överkant om det fanns en kvinnlig motsvarighet. Utan minsta tvekan blottar jag mig för andra och gör det som ska göras. Skulle det vara så svårt för det motsatta könet? Har man någonsin vistats på ett uteställe utan att någon gång under kvällen mötts av en ringlande kö i desperat nödig uppsyn? Det är nästan löjligt enkelt att ha penis.
Veckans filmtips. "Leon", Luc Besson, 1994. Yrkesmördaren Leon tar motvilligt hand om grannflickan vars föräldrar mördats och hans rutinpräglade värld antar en ny utmaning. Rutin är ledordet.
Slår ett slag för "Barnen i Bullerbyn" också. Lasses skratt.
Skriv gärna en kommentar ni gamla som unga, kända som okända!
Onsdag och fredag var det visiter i Filmhuset med återseenden och skönt tugg med kurskamrater. Det enda nya ansiktet stod våran nya föreläsningsledare för. Hon klev in i den gigantiska bio-Victor (Sjöström) på onsdagsmorgonen och min generaliserande, kodande del av hjärnan stannade genast vid facket: "så jävla mycket kultur". I tight åtsittande svarta jeans, stickad tröja i nyans purpur, brunt stripigt hår lätt uppsatt, ljus sjalett i enkel omviring och kultur-kroppens absolut viktigaste attribut - de svarta glasögonen i rak och tjock design, redogjorde hon kort med urtunnad inlevelse och svag och märkbart obekväm stämma för morgonens film. Jag tyckte det var roligt. Just hennes obekväma uppsyn och karismalösa utformning var något som även präglade föreläsningarna. Otroligt påfrestande att under två timmar kämpa för att höra och hålla intresset vid liv. Jag ställer mig jävligt tveksam till kravet på doktorander att leda en kurs. Jävligt tveksam. Men hennes stereotypa outfit förnöjer.
Igår (lördag) var jag och Janne på Debaser Slussen och lyssnade på norsk experimentell electro/house/rock. Helt okej men kanske ett snäpp för experimentellt i vissa avseenden för min smak. Oerhört trevligt som vanligt i Jannes sällskap annars, men även Debaser som hangout bjöd upp till dans med njutbar musik och iögonfallande sköna karaktärer av alla de slag. Allt ifrån golfklädda medelålders män till spandex-damer.
Kvällens absoluta höjdpunkt och återkommande ämne för skrattfest var en tjej som stod bakom oss i baren och med jämna mellanrum gav ifrån sig ett helt otroligt fritt och hämningslöst skratt, totalt identiskt med Lasses i "Barnen i Bullerbyn". Jag ville stå intill henne hela kvällen, men hon försvann, tyvärr.
Varför finns det inga större toalettutrymmen för kvinnor och tjejer att vistas i på samma gång? Varför har samhället stöpt oss män och killar till de som kan och får utföra urinering i öppen grupp? Om man ser till en kön -och hudblottande aspekt så är jag totalt övertygad om att vi killar regerar i överkant, eller skulle regera i överkant om det fanns en kvinnlig motsvarighet. Utan minsta tvekan blottar jag mig för andra och gör det som ska göras. Skulle det vara så svårt för det motsatta könet? Har man någonsin vistats på ett uteställe utan att någon gång under kvällen mötts av en ringlande kö i desperat nödig uppsyn? Det är nästan löjligt enkelt att ha penis.
Veckans filmtips. "Leon", Luc Besson, 1994. Yrkesmördaren Leon tar motvilligt hand om grannflickan vars föräldrar mördats och hans rutinpräglade värld antar en ny utmaning. Rutin är ledordet.
Slår ett slag för "Barnen i Bullerbyn" också. Lasses skratt.
Skriv gärna en kommentar ni gamla som unga, kända som okända!
Premiär
Hej hallå!
Premiär för mig här på sidan och på format personligt ventilationsutrymme variant cyberrymden överhuvudtaget.
Hoppas väl att någon själ kan komma att uppskatta mina skriverier gällande dagsbestyr och funderingar rent allmänt men annars ska det enbart bli skönt att skriva av sig lite.
Bor för närvarande i Stockholm sen ett halvår tillbaka och läser filmvetenskap. Tycker att jag har acklimatiserat mig riktigt bra för att ha växt upp med granbarr i fickorna och jag ser inga problem med att husera här en stund till.
Situationen har inte gjorts svårare av att två av mina ledhundar Janne och Jon, otroligt lämpligt, flyttat hit och underhållit vardagen vid varierande tillfällen. Har den senaste tiden pendlat fram och tillbaka mellan Naddebo och huvudstaden, en kontrastrik upplevelse som sådan med några dagar här och där, då min termin inte kickar igång förräns den 21. Och de senaste dagarna har inte varit något undantag. Kom till sthlm i helgen för födelsedagsfirande ute i Nacka med rundpingis och Nintendo 8-bit som huvudtema och det var en riktigt rolig kväll. Kan för övrigt meddela att jag gjorde stor succé under rundpingisen då alla racket var slut och jag tilldelades ett hjälpmedel i form av en tjock träbricka modell halvmåne och under vilt skanderande av publik smashade jag ut motståndare till höger och vänster och tog mig till final och vann. Underbar afton.
Annars så var det primära målet med resan hit registreringen till den nya terminen vilket jag företog mig igår.
Dagen som sådan för premiären har väl inte varit den mest optimala sett till en hänförande och händelserik start men även en stillsam dag med mindre inomhus-bestyr och funderingar kan kännas rätt för en början. Har tänkt skaffa mig ett jobb för dagar då inte Filmhusets biosalonger står på agendan så jag har börjat pussla lite med ett CV, vilket i samband med övrigt public service-stirrande och dator-fifflande har stått för det mesta av aktiviteten.
Imorgon fortsätter jag min kärleksromans med kommunikationstrafiken för att hälsa på familjen och flickvännen igen innan jag åker hit igen för kursstart.
Funderar lite kring klädmärken och hur vissas symbolvärde genomgår dramatiska svängningar. Ta Fjällräven t .ex.
Från att i princip enbart ha varit ekonomiskt sponsrade av frilufts-entusiaster sugna på att upptäcka det primitiva Sverige till att få ett till synes enormt uppsving av en hel våg av pappa-sponsrade ungdomar med identitetskris.
Det går inte en dag på Stockholms gator utan att jag varannan halvminut ser ett struttande, puderdränkt flickebarn eller en söndervaxad, diamant-örad grabb i en Fjällrävenmodell som obevekligt för tankarna till Michelingubben.
Grattis! Man måste bara älska populär-kultur.
Sneglar lite mot TV:n och kan bara konstatera:
M*A*S*H, 1972-83. Håller fortfarande extremt hög klass och är ständigt rykande aktkuell gällande ett krigs berättigande. Gary Burghoff som "Radar" räcker bara det.
Conan O´Brien. Har alltid varit, är och kommer för alltid att vara världens bästa tonight-show-värd.
Dagens filmtips. "Midnight Comboy", John Schlesinger, (1969). En ung Jon Voight i huvudrollen spelar en kille från landsbygden som bestämmer sig för att göra karriär i storstaden. Som manlig prostituerad. Den får symbolisera mitt första inlägg, med undantaget från att jag inte har behövt falla in på den banan än så länge.
God natt.
Premiär för mig här på sidan och på format personligt ventilationsutrymme variant cyberrymden överhuvudtaget.
Hoppas väl att någon själ kan komma att uppskatta mina skriverier gällande dagsbestyr och funderingar rent allmänt men annars ska det enbart bli skönt att skriva av sig lite.
Bor för närvarande i Stockholm sen ett halvår tillbaka och läser filmvetenskap. Tycker att jag har acklimatiserat mig riktigt bra för att ha växt upp med granbarr i fickorna och jag ser inga problem med att husera här en stund till.
Situationen har inte gjorts svårare av att två av mina ledhundar Janne och Jon, otroligt lämpligt, flyttat hit och underhållit vardagen vid varierande tillfällen. Har den senaste tiden pendlat fram och tillbaka mellan Naddebo och huvudstaden, en kontrastrik upplevelse som sådan med några dagar här och där, då min termin inte kickar igång förräns den 21. Och de senaste dagarna har inte varit något undantag. Kom till sthlm i helgen för födelsedagsfirande ute i Nacka med rundpingis och Nintendo 8-bit som huvudtema och det var en riktigt rolig kväll. Kan för övrigt meddela att jag gjorde stor succé under rundpingisen då alla racket var slut och jag tilldelades ett hjälpmedel i form av en tjock träbricka modell halvmåne och under vilt skanderande av publik smashade jag ut motståndare till höger och vänster och tog mig till final och vann. Underbar afton.
Annars så var det primära målet med resan hit registreringen till den nya terminen vilket jag företog mig igår.
Dagen som sådan för premiären har väl inte varit den mest optimala sett till en hänförande och händelserik start men även en stillsam dag med mindre inomhus-bestyr och funderingar kan kännas rätt för en början. Har tänkt skaffa mig ett jobb för dagar då inte Filmhusets biosalonger står på agendan så jag har börjat pussla lite med ett CV, vilket i samband med övrigt public service-stirrande och dator-fifflande har stått för det mesta av aktiviteten.
Imorgon fortsätter jag min kärleksromans med kommunikationstrafiken för att hälsa på familjen och flickvännen igen innan jag åker hit igen för kursstart.
Funderar lite kring klädmärken och hur vissas symbolvärde genomgår dramatiska svängningar. Ta Fjällräven t .ex.
Från att i princip enbart ha varit ekonomiskt sponsrade av frilufts-entusiaster sugna på att upptäcka det primitiva Sverige till att få ett till synes enormt uppsving av en hel våg av pappa-sponsrade ungdomar med identitetskris.
Det går inte en dag på Stockholms gator utan att jag varannan halvminut ser ett struttande, puderdränkt flickebarn eller en söndervaxad, diamant-örad grabb i en Fjällrävenmodell som obevekligt för tankarna till Michelingubben.
Grattis! Man måste bara älska populär-kultur.
Sneglar lite mot TV:n och kan bara konstatera:
M*A*S*H, 1972-83. Håller fortfarande extremt hög klass och är ständigt rykande aktkuell gällande ett krigs berättigande. Gary Burghoff som "Radar" räcker bara det.
Conan O´Brien. Har alltid varit, är och kommer för alltid att vara världens bästa tonight-show-värd.
Dagens filmtips. "Midnight Comboy", John Schlesinger, (1969). En ung Jon Voight i huvudrollen spelar en kille från landsbygden som bestämmer sig för att göra karriär i storstaden. Som manlig prostituerad. Den får symbolisera mitt första inlägg, med undantaget från att jag inte har behövt falla in på den banan än så länge.
God natt.
