Film = Kultur
En tid har gått. Filmvisningarna har åter börjat. Och jag har successivt kommit in i Stockholm livets raska gängor igen. Veckans ledord står inte ut på något sätt - rutin. En daglig minutiös planering för att ta sig från punkt A till B. Fågelholks-nuna under nio-bion. Lunch med kaffe från sjuelvan, under Janne P. Anteckning och träsmak. Valhallavägen och U-bahn. Löpsteg mot klockan á la Beck-film genom Centralens katakomber. Pendel och hörlurar. Sollentuna och 20 m². Så ser en dag med "skola" ut. En minst sagt rutinmässig dag, men lika mycket som rutinen kan ge upphov till slentrian skänker den trygghet till människan. Därav blir rutinen livsviktig då tryggheten står som bidragande faktor till att man fungerar överhuvudtaget. Men utan att gå över i totalt livscoach-dravel så är det som jag vill ha sagt att jag har kommit in i mina rutiner och det fungerar helt utmärkt.
Onsdag och fredag var det visiter i Filmhuset med återseenden och skönt tugg med kurskamrater. Det enda nya ansiktet stod våran nya föreläsningsledare för. Hon klev in i den gigantiska bio-Victor (Sjöström) på onsdagsmorgonen och min generaliserande, kodande del av hjärnan stannade genast vid facket: "så jävla mycket kultur". I tight åtsittande svarta jeans, stickad tröja i nyans purpur, brunt stripigt hår lätt uppsatt, ljus sjalett i enkel omviring och kultur-kroppens absolut viktigaste attribut - de svarta glasögonen i rak och tjock design, redogjorde hon kort med urtunnad inlevelse och svag och märkbart obekväm stämma för morgonens film. Jag tyckte det var roligt. Just hennes obekväma uppsyn och karismalösa utformning var något som även präglade föreläsningarna. Otroligt påfrestande att under två timmar kämpa för att höra och hålla intresset vid liv. Jag ställer mig jävligt tveksam till kravet på doktorander att leda en kurs. Jävligt tveksam. Men hennes stereotypa outfit förnöjer.
Igår (lördag) var jag och Janne på Debaser Slussen och lyssnade på norsk experimentell electro/house/rock. Helt okej men kanske ett snäpp för experimentellt i vissa avseenden för min smak. Oerhört trevligt som vanligt i Jannes sällskap annars, men även Debaser som hangout bjöd upp till dans med njutbar musik och iögonfallande sköna karaktärer av alla de slag. Allt ifrån golfklädda medelålders män till spandex-damer.
Kvällens absoluta höjdpunkt och återkommande ämne för skrattfest var en tjej som stod bakom oss i baren och med jämna mellanrum gav ifrån sig ett helt otroligt fritt och hämningslöst skratt, totalt identiskt med Lasses i "Barnen i Bullerbyn". Jag ville stå intill henne hela kvällen, men hon försvann, tyvärr.
Varför finns det inga större toalettutrymmen för kvinnor och tjejer att vistas i på samma gång? Varför har samhället stöpt oss män och killar till de som kan och får utföra urinering i öppen grupp? Om man ser till en kön -och hudblottande aspekt så är jag totalt övertygad om att vi killar regerar i överkant, eller skulle regera i överkant om det fanns en kvinnlig motsvarighet. Utan minsta tvekan blottar jag mig för andra och gör det som ska göras. Skulle det vara så svårt för det motsatta könet? Har man någonsin vistats på ett uteställe utan att någon gång under kvällen mötts av en ringlande kö i desperat nödig uppsyn? Det är nästan löjligt enkelt att ha penis.
Veckans filmtips. "Leon", Luc Besson, 1994. Yrkesmördaren Leon tar motvilligt hand om grannflickan vars föräldrar mördats och hans rutinpräglade värld antar en ny utmaning. Rutin är ledordet.
Slår ett slag för "Barnen i Bullerbyn" också. Lasses skratt.
Skriv gärna en kommentar ni gamla som unga, kända som okända!
Onsdag och fredag var det visiter i Filmhuset med återseenden och skönt tugg med kurskamrater. Det enda nya ansiktet stod våran nya föreläsningsledare för. Hon klev in i den gigantiska bio-Victor (Sjöström) på onsdagsmorgonen och min generaliserande, kodande del av hjärnan stannade genast vid facket: "så jävla mycket kultur". I tight åtsittande svarta jeans, stickad tröja i nyans purpur, brunt stripigt hår lätt uppsatt, ljus sjalett i enkel omviring och kultur-kroppens absolut viktigaste attribut - de svarta glasögonen i rak och tjock design, redogjorde hon kort med urtunnad inlevelse och svag och märkbart obekväm stämma för morgonens film. Jag tyckte det var roligt. Just hennes obekväma uppsyn och karismalösa utformning var något som även präglade föreläsningarna. Otroligt påfrestande att under två timmar kämpa för att höra och hålla intresset vid liv. Jag ställer mig jävligt tveksam till kravet på doktorander att leda en kurs. Jävligt tveksam. Men hennes stereotypa outfit förnöjer.
Igår (lördag) var jag och Janne på Debaser Slussen och lyssnade på norsk experimentell electro/house/rock. Helt okej men kanske ett snäpp för experimentellt i vissa avseenden för min smak. Oerhört trevligt som vanligt i Jannes sällskap annars, men även Debaser som hangout bjöd upp till dans med njutbar musik och iögonfallande sköna karaktärer av alla de slag. Allt ifrån golfklädda medelålders män till spandex-damer.
Kvällens absoluta höjdpunkt och återkommande ämne för skrattfest var en tjej som stod bakom oss i baren och med jämna mellanrum gav ifrån sig ett helt otroligt fritt och hämningslöst skratt, totalt identiskt med Lasses i "Barnen i Bullerbyn". Jag ville stå intill henne hela kvällen, men hon försvann, tyvärr.
Varför finns det inga större toalettutrymmen för kvinnor och tjejer att vistas i på samma gång? Varför har samhället stöpt oss män och killar till de som kan och får utföra urinering i öppen grupp? Om man ser till en kön -och hudblottande aspekt så är jag totalt övertygad om att vi killar regerar i överkant, eller skulle regera i överkant om det fanns en kvinnlig motsvarighet. Utan minsta tvekan blottar jag mig för andra och gör det som ska göras. Skulle det vara så svårt för det motsatta könet? Har man någonsin vistats på ett uteställe utan att någon gång under kvällen mötts av en ringlande kö i desperat nödig uppsyn? Det är nästan löjligt enkelt att ha penis.
Veckans filmtips. "Leon", Luc Besson, 1994. Yrkesmördaren Leon tar motvilligt hand om grannflickan vars föräldrar mördats och hans rutinpräglade värld antar en ny utmaning. Rutin är ledordet.
Slår ett slag för "Barnen i Bullerbyn" också. Lasses skratt.
Skriv gärna en kommentar ni gamla som unga, kända som okända!
Premiär
Hej hallå!
Premiär för mig här på sidan och på format personligt ventilationsutrymme variant cyberrymden överhuvudtaget.
Hoppas väl att någon själ kan komma att uppskatta mina skriverier gällande dagsbestyr och funderingar rent allmänt men annars ska det enbart bli skönt att skriva av sig lite.
Bor för närvarande i Stockholm sen ett halvår tillbaka och läser filmvetenskap. Tycker att jag har acklimatiserat mig riktigt bra för att ha växt upp med granbarr i fickorna och jag ser inga problem med att husera här en stund till.
Situationen har inte gjorts svårare av att två av mina ledhundar Janne och Jon, otroligt lämpligt, flyttat hit och underhållit vardagen vid varierande tillfällen. Har den senaste tiden pendlat fram och tillbaka mellan Naddebo och huvudstaden, en kontrastrik upplevelse som sådan med några dagar här och där, då min termin inte kickar igång förräns den 21. Och de senaste dagarna har inte varit något undantag. Kom till sthlm i helgen för födelsedagsfirande ute i Nacka med rundpingis och Nintendo 8-bit som huvudtema och det var en riktigt rolig kväll. Kan för övrigt meddela att jag gjorde stor succé under rundpingisen då alla racket var slut och jag tilldelades ett hjälpmedel i form av en tjock träbricka modell halvmåne och under vilt skanderande av publik smashade jag ut motståndare till höger och vänster och tog mig till final och vann. Underbar afton.
Annars så var det primära målet med resan hit registreringen till den nya terminen vilket jag företog mig igår.
Dagen som sådan för premiären har väl inte varit den mest optimala sett till en hänförande och händelserik start men även en stillsam dag med mindre inomhus-bestyr och funderingar kan kännas rätt för en början. Har tänkt skaffa mig ett jobb för dagar då inte Filmhusets biosalonger står på agendan så jag har börjat pussla lite med ett CV, vilket i samband med övrigt public service-stirrande och dator-fifflande har stått för det mesta av aktiviteten.
Imorgon fortsätter jag min kärleksromans med kommunikationstrafiken för att hälsa på familjen och flickvännen igen innan jag åker hit igen för kursstart.
Funderar lite kring klädmärken och hur vissas symbolvärde genomgår dramatiska svängningar. Ta Fjällräven t .ex.
Från att i princip enbart ha varit ekonomiskt sponsrade av frilufts-entusiaster sugna på att upptäcka det primitiva Sverige till att få ett till synes enormt uppsving av en hel våg av pappa-sponsrade ungdomar med identitetskris.
Det går inte en dag på Stockholms gator utan att jag varannan halvminut ser ett struttande, puderdränkt flickebarn eller en söndervaxad, diamant-örad grabb i en Fjällrävenmodell som obevekligt för tankarna till Michelingubben.
Grattis! Man måste bara älska populär-kultur.
Sneglar lite mot TV:n och kan bara konstatera:
M*A*S*H, 1972-83. Håller fortfarande extremt hög klass och är ständigt rykande aktkuell gällande ett krigs berättigande. Gary Burghoff som "Radar" räcker bara det.
Conan O´Brien. Har alltid varit, är och kommer för alltid att vara världens bästa tonight-show-värd.
Dagens filmtips. "Midnight Comboy", John Schlesinger, (1969). En ung Jon Voight i huvudrollen spelar en kille från landsbygden som bestämmer sig för att göra karriär i storstaden. Som manlig prostituerad. Den får symbolisera mitt första inlägg, med undantaget från att jag inte har behövt falla in på den banan än så länge.
God natt.
Premiär för mig här på sidan och på format personligt ventilationsutrymme variant cyberrymden överhuvudtaget.
Hoppas väl att någon själ kan komma att uppskatta mina skriverier gällande dagsbestyr och funderingar rent allmänt men annars ska det enbart bli skönt att skriva av sig lite.
Bor för närvarande i Stockholm sen ett halvår tillbaka och läser filmvetenskap. Tycker att jag har acklimatiserat mig riktigt bra för att ha växt upp med granbarr i fickorna och jag ser inga problem med att husera här en stund till.
Situationen har inte gjorts svårare av att två av mina ledhundar Janne och Jon, otroligt lämpligt, flyttat hit och underhållit vardagen vid varierande tillfällen. Har den senaste tiden pendlat fram och tillbaka mellan Naddebo och huvudstaden, en kontrastrik upplevelse som sådan med några dagar här och där, då min termin inte kickar igång förräns den 21. Och de senaste dagarna har inte varit något undantag. Kom till sthlm i helgen för födelsedagsfirande ute i Nacka med rundpingis och Nintendo 8-bit som huvudtema och det var en riktigt rolig kväll. Kan för övrigt meddela att jag gjorde stor succé under rundpingisen då alla racket var slut och jag tilldelades ett hjälpmedel i form av en tjock träbricka modell halvmåne och under vilt skanderande av publik smashade jag ut motståndare till höger och vänster och tog mig till final och vann. Underbar afton.
Annars så var det primära målet med resan hit registreringen till den nya terminen vilket jag företog mig igår.
Dagen som sådan för premiären har väl inte varit den mest optimala sett till en hänförande och händelserik start men även en stillsam dag med mindre inomhus-bestyr och funderingar kan kännas rätt för en början. Har tänkt skaffa mig ett jobb för dagar då inte Filmhusets biosalonger står på agendan så jag har börjat pussla lite med ett CV, vilket i samband med övrigt public service-stirrande och dator-fifflande har stått för det mesta av aktiviteten.
Imorgon fortsätter jag min kärleksromans med kommunikationstrafiken för att hälsa på familjen och flickvännen igen innan jag åker hit igen för kursstart.
Funderar lite kring klädmärken och hur vissas symbolvärde genomgår dramatiska svängningar. Ta Fjällräven t .ex.
Från att i princip enbart ha varit ekonomiskt sponsrade av frilufts-entusiaster sugna på att upptäcka det primitiva Sverige till att få ett till synes enormt uppsving av en hel våg av pappa-sponsrade ungdomar med identitetskris.
Det går inte en dag på Stockholms gator utan att jag varannan halvminut ser ett struttande, puderdränkt flickebarn eller en söndervaxad, diamant-örad grabb i en Fjällrävenmodell som obevekligt för tankarna till Michelingubben.
Grattis! Man måste bara älska populär-kultur.
Sneglar lite mot TV:n och kan bara konstatera:
M*A*S*H, 1972-83. Håller fortfarande extremt hög klass och är ständigt rykande aktkuell gällande ett krigs berättigande. Gary Burghoff som "Radar" räcker bara det.
Conan O´Brien. Har alltid varit, är och kommer för alltid att vara världens bästa tonight-show-värd.
Dagens filmtips. "Midnight Comboy", John Schlesinger, (1969). En ung Jon Voight i huvudrollen spelar en kille från landsbygden som bestämmer sig för att göra karriär i storstaden. Som manlig prostituerad. Den får symbolisera mitt första inlägg, med undantaget från att jag inte har behövt falla in på den banan än så länge.
God natt.
