Döträd
Slut. Den tog slut. Bara sådär. Utan att ens ge mig en försmak över hur tomt allt skulle kännas utan den. Vardagens gråa tapetsering ter sig om möjligt än djupare i sin kvävande utformning. Tänk om jag fick börja om. Jag vet ingenting, har aldrig sett någonting av den, men det ska bli mig ett sant nöje att ge mig hän åt den.
Det jag pratar om är serien "Deadwood". Ännu en hänförande och magisk fabrikation ur HBO:s känsligt skönmejslade sköte. Den har tagit mig med storm. Fullkomligt och totalt. Den har funnits hos mig under dygnets alla timmar. Sugit in mig med en sådan obarmhärtig kraft; dess mystik svällat över mitt sinne, den rena upplevelsen fått mig att frammana ett barns abstinens. Njutningen fastställd som den mest skönsjungande en fabrikation ur den popkulturella sfären någonsin gjort anspråk på. Jag är helt och fullständigt såld. Eller var. För nu är den slut. Med skräckblandad förtjusning såg jag det sista avsnittet igår kväll. Vad ska jag se nu? En del av mig vill aldrig se någon annat, då denna del menar att det kommer aldrig att infinna sig något på marknaden som ens kommer att inneha en tredjedel av det mod det krävs att visa fingret åt "Deadwood". Men det håller inte. Är man en torsk på rörlig bild så utesluter man ganska kvickt tanken på att ingå kyskhetslöfte med ett enda objekt. Skulle jag dock leva mitt liv med ett objekt, finge det oavkortad bli den. Och vad jag skulle älska dig tills döden skiljde oss åt.
Jag tänker inte ge mig hän åt någon summering eller mer utförlig beskrivning av detta mästerverk då jag finner det svårt att med ord göra den rättvisa. För att tillämpa en redan flitigt figurerande klyscha inom dessa sammanhang skulle jag hävda att den helt enkelt bara måste ses. Så länge man inte har en djupt rotad kristen figur, kväkandes i sitt innersta väsen, eller besitter en kväljande bieffekt orsakad av åsynen av människan i hennes skapade tillstånd har man alla förutsättningar för att låta sig ryckas med i denna livsbejakande rytm av audiovisuella upplevelser.
För att bryta ner denna skapelse och om möjligt kategorisera den, torde den hamna under epitetet: "Västern/Drama". Begreppet "Västern", och de sinnebilder det framkallar ska emellertid inte läggas alltför stor vikt vid, då "Deadwood" inte behandlar vapnet som dess medelpunkt, enligt tidigare konventioner inom det rörliga bildmediets sfär. Här handlar det om människorna, deras handlingar i en hårt prövad vardag och hur olika livsöden flätas samman.
Helt kort är den underbar och jag älskar den. Som en vakande mor har den vaggat mig tryggt den senaste tiden och nu står jag moderslös på randen till ren förtvivlan. Men snart har ett halvår passerat och då kan jag med repat mod och barnslig förtjusan åter låta den överrumpla mig och bringa njutning i dess renaste form till mitt känsliga väsen.
Hade min blogg varit i slag med Bella Blondins hade jag förväntat mig ett mustigt ekonomiskt tillskott till en ansträngd livsbudget. Avsändare: HBO.
Det jag pratar om är serien "Deadwood". Ännu en hänförande och magisk fabrikation ur HBO:s känsligt skönmejslade sköte. Den har tagit mig med storm. Fullkomligt och totalt. Den har funnits hos mig under dygnets alla timmar. Sugit in mig med en sådan obarmhärtig kraft; dess mystik svällat över mitt sinne, den rena upplevelsen fått mig att frammana ett barns abstinens. Njutningen fastställd som den mest skönsjungande en fabrikation ur den popkulturella sfären någonsin gjort anspråk på. Jag är helt och fullständigt såld. Eller var. För nu är den slut. Med skräckblandad förtjusning såg jag det sista avsnittet igår kväll. Vad ska jag se nu? En del av mig vill aldrig se någon annat, då denna del menar att det kommer aldrig att infinna sig något på marknaden som ens kommer att inneha en tredjedel av det mod det krävs att visa fingret åt "Deadwood". Men det håller inte. Är man en torsk på rörlig bild så utesluter man ganska kvickt tanken på att ingå kyskhetslöfte med ett enda objekt. Skulle jag dock leva mitt liv med ett objekt, finge det oavkortad bli den. Och vad jag skulle älska dig tills döden skiljde oss åt.
Jag tänker inte ge mig hän åt någon summering eller mer utförlig beskrivning av detta mästerverk då jag finner det svårt att med ord göra den rättvisa. För att tillämpa en redan flitigt figurerande klyscha inom dessa sammanhang skulle jag hävda att den helt enkelt bara måste ses. Så länge man inte har en djupt rotad kristen figur, kväkandes i sitt innersta väsen, eller besitter en kväljande bieffekt orsakad av åsynen av människan i hennes skapade tillstånd har man alla förutsättningar för att låta sig ryckas med i denna livsbejakande rytm av audiovisuella upplevelser.
För att bryta ner denna skapelse och om möjligt kategorisera den, torde den hamna under epitetet: "Västern/Drama". Begreppet "Västern", och de sinnebilder det framkallar ska emellertid inte läggas alltför stor vikt vid, då "Deadwood" inte behandlar vapnet som dess medelpunkt, enligt tidigare konventioner inom det rörliga bildmediets sfär. Här handlar det om människorna, deras handlingar i en hårt prövad vardag och hur olika livsöden flätas samman.
Helt kort är den underbar och jag älskar den. Som en vakande mor har den vaggat mig tryggt den senaste tiden och nu står jag moderslös på randen till ren förtvivlan. Men snart har ett halvår passerat och då kan jag med repat mod och barnslig förtjusan åter låta den överrumpla mig och bringa njutning i dess renaste form till mitt känsliga väsen.
Hade min blogg varit i slag med Bella Blondins hade jag förväntat mig ett mustigt ekonomiskt tillskott till en ansträngd livsbudget. Avsändare: HBO.
Kommentarer
Postat av: Jan Banan
har aldrig sett serien, men fick en multiorgasm efter ditt inlägg:)))
Trackback
