stamg

En tid har gått. Filmvisningarna har åter börjat. Och jag har successivt kommit in i Stockholm livets raska gängor igen. Veckans ledord står inte ut på något sätt - rutin. En daglig minutiös planering för att ta sig från punkt A till B. Fågelholks-nuna under nio-bion. Lunch med kaffe från sjuelvan, under Janne P. Anteckning och träsmak. Valhallavägen och U-bahn. Löpsteg mot klockan á la Beck-film genom Centralens katakomber. Pendel och hörlurar. Sollentuna och 20 m². Så ser en dag med "skola" ut. En minst sagt rutinmässig dag, men lika mycket som rutinen kan ge upphov till slentrian skänker den trygghet till människan. Därav blir rutinen livsviktig då tryggheten står som bidragande faktor till att man fungerar överhuvudtaget. Men utan att gå över i totalt livscoach-dravel så är det som jag vill ha sagt att jag har kommit in i mina rutiner och det fungerar helt utmärkt.

Onsdag och fredag var det visiter i Filmhuset med återseenden och skönt tugg med kurskamrater. Det enda nya ansiktet stod våran nya föreläsningsledare för. Hon klev in i den gigantiska bio-Victor (Sjöström) på onsdagsmorgonen och min generaliserande, kodande del av hjärnan stannade genast vid facket: "så jävla mycket kultur". I tight åtsittande svarta jeans, stickad tröja i nyans purpur, brunt stripigt hår lätt uppsatt, ljus sjalett i enkel omviring och kultur-kroppens absolut viktigaste attribut - de svarta glasögonen i rak och tjock design, redogjorde hon kort med urtunnad inlevelse och svag och märkbart obekväm stämma för morgonens film. Jag tyckte det var roligt. Just hennes obekväma uppsyn och karismalösa utformning var något som även präglade föreläsningarna. Otroligt påfrestande att under två timmar kämpa för att höra och hålla intresset vid liv. Jag ställer mig jävligt tveksam till kravet på doktorander att leda en kurs. Jävligt tveksam. Men hennes stereotypa outfit förnöjer.

Igår (lördag) var jag och Janne på Debaser Slussen och lyssnade på norsk experimentell electro/house/rock. Helt okej men kanske ett snäpp för experimentellt i vissa avseenden för min smak. Oerhört trevligt som vanligt i Jannes sällskap annars, men även Debaser som hangout bjöd upp till dans med njutbar musik och iögonfallande sköna karaktärer av alla de slag. Allt ifrån golfklädda medelålders män till spandex-damer.
Kvällens absoluta höjdpunkt och återkommande ämne för skrattfest var en tjej som stod bakom oss i baren och med jämna mellanrum gav ifrån sig ett helt otroligt fritt och hämningslöst skratt, totalt identiskt med Lasses i "Barnen i Bullerbyn". Jag ville stå intill henne hela kvällen, men hon försvann, tyvärr.

Varför finns det inga större toalettutrymmen för kvinnor och tjejer att vistas i på samma gång? Varför har samhället stöpt oss män och killar till de som kan och får utföra urinering i öppen grupp? Om man ser till en kön -och hudblottande aspekt så är jag totalt övertygad om att vi killar regerar i överkant, eller skulle regera i överkant om det fanns en kvinnlig motsvarighet. Utan minsta tvekan blottar jag mig för andra och gör det som ska göras. Skulle det vara så svårt för det motsatta könet? Har man någonsin vistats på ett uteställe utan att någon gång under kvällen mötts av en ringlande kö i desperat nödig uppsyn? Det är nästan löjligt enkelt att ha penis.

Veckans filmtips. "Leon", Luc Besson, 1994. Yrkesmördaren Leon tar motvilligt hand om grannflickan vars föräldrar mördats och hans rutinpräglade värld antar en ny utmaning. Rutin är ledordet.

Slår ett slag för "Barnen i Bullerbyn" också. Lasses skratt.

Skriv gärna en kommentar ni gamla som unga, kända som okända!