stamg

Igår åkte jag tåg. Från hemort till hemort. Från en familjs ömma omhändertagande till en lägenhet med ett uttryck av helgaktiviteter och kvarglömda atteraljer i överflöd. Båda fronter innehar sin odiskutabla charm och denna gång bjöd även Gubbängen på kära återseenden.

Att åka tåg, eller någon annan form av kollektiva kommunikationsformer, visar sig alltid utmynna i en magnifik skola i mänskligt beteende och jantelagsmässiga utsvävningar. Något som inte minst ett år av färd med pendel och t-bana i hufvudstaden har erbjudit i massiva mängder. Och jag har vakat som mamma räv och fyllt minnesbanken till bristningsgränsen. Igår låg dock mamma räv på dekis och banken praktiserade tillfälligt avbrott då jag satt djupt försjunken i "Tärningsspelaren". Fantastisk skönlitteratur. Kanske så lovande att även bokmalens antagonist personifierad börjar sitta försjunken utan en kommunikationsforms inflytande. Men bara kanske.

Är man nu en hängiven supporter till dessa sociala, (antisociala?), företeelser  så skall man icke misströsta över att spilla dyrbar lektionstid i förmån till en god bok, för vid resans slut tar nästa skådespel vid: Avstigning och kära återseenden. En djup kollektiv suck sveper genom den dimljushöljda zoovagnen i takt med att vi närmar oss slutdestinationen och den urbana ansträngningen att veja för oberäkneliga hinder och flyende dårar i en oändlig hage av alltför färskt grönbete vidtar. Likt industriella androider rör vi oss i en stilla ström mot trånande blickar och ogästvänliga betongskulpturer.

Jag hatar att kliva av på en perrong där man långt i förväg sitter inne med vetskapen om att ingen välkomnande famn eller sökande blick kommer att möta din. Enbart ett hånflinande grin ackompanjerad av ett knotigt pekfinger möter dig och deklarerar att du ensam skall fortsätta din färd mot hemmets trygga vrå. Med fasa upptäckte jag att jag hade blivit en av alla dessa föraktande människor, en som spottar åt och beklagar sig över ljuvliga pars kelande och snufflande efter en tids separation. En djup och mörk människoföraktande skugga sänker sig så sakteliga över ens väsen och löser upp den minsta molekyl av egoism och ömklighet som ligger begravd i ens innersta obevandrade hålor. En varelse som för ett kort ögonblick får självaste farbror Scrooge att erkänna sitt nederlag och utbyta en glödgad nuna mot den likbleka fasan.

Dessa människor som jag alltid hade uttryckt mitt djupaste förakt för, de som inte besatt förmågan att vila sina ögon på ett förälskat par och dess värmande närhet och låta sig svepas med av denna våg av ögonblicklig perfektion. Arma människa. Unna dessa välsignade deras närhet och låt dig inspireras! Nej! Likt en kyrkans man, av djupaste katolska och konservativa börd, drabbades mitt sinne av kväljningar och jag ville inget annat än att påpeka att sådant ni står helt öppet och skuldfritt praktiserar hör hemma bakom stängda dörrar, avskilt från oskyldiga själars sinnen och möjligtvis med EN lampa tänd!

Jag kan bara konstatera att en tillvaro utan en tillgiven och ömsint famn: a) Suger så äckligt jävla hårt, (för att nyttja en annars vidrig upplaga av vårat tungomål). b) Gör dig omåttligt grinig och tillfälligt vedervärdig som människa. c) Borde öppna dig för att erfara åtminstone ett hjärtfullt famntag om dagen.

Det är en extrem bekvämlighet, få förunnat, att kunna kliva ut i den fria världens triumferande och enbart känna sig hotad av och uppjagad över andra välvilliga människors närhet och tillgivenhet till varandra. Cynism är alltför ofta en lyx av högst obehaglig och västvärldspräglad karaktär. Å andra sidan skulle det aldrig bekomma mig att ens i mina djupaste svackor ge mig i kast med att inte unna mig den lyxen. Den vandrar hand i hand med människan och hennes särpräglade natur och måste få ges utlopp för. Den genererar ändock i sina mest bländande och hänförande stunder upplevelser över hur fantastiskt vacker världen kan uppenbara sig med jämna mellanrum.

Men måste ni smeta in det i ansiktet på mig och hångla precis där jag klivit av?!

Jag vill också!