stamg

Stockholm. I över ett år har jag huserat i din boning. En, för en lantpojk, fantastisk och ljuvlig boning, med sin uppsjö av popkulturella aktiviteter och en närhet till vad än ditt väsen suktar efter.

Jag har njutit och jag gör det fortfarande, vilket i sin tur andra delar av mitt väsen har fått lida av, där min kropp står ut som den största måltavlan. Vad jag har matat och fyllt dig med gifter, men likväl inte känt en alltför övertygande ånger för att i nästa stund med iver deltaga i det fortsatta upprätthållandet av traditionen. Jag kan ju trots allt fortfarande stå av egen kraft och mitt sinne förefaller intakt. Livet har varit en fest och jag har suttit tryggt i dess kommité.

Denna helg har förvisso inte innehållit alltför kvantitativa mängder från rusdryckernas förlovande land, men den svullande faktorn har haft en av sina toppmarkeringar. Jag och min trogne vapendragare, tillika sambo, herr Pentti spenderade den senare delen av lördagsaftonen med att förbereda och åtnjuta en smäktande tacobuffé, varpå glass och diverse delikatesser stod som påfyllningar av den redan digra måltiden. Två uppenbart vågräta figurer kunde senare skådas i varsitt hölje av paltkoma. Den kommunikativa delen förblev "något" reducerad kvällen ut.

Dagen därpå väntade storstädning. Nog för att vi tillhör den mer renhållande, ej att förväxla med pedanta, skaran av ungkarlar så kan vi ändå inte uteslutande förhindra smutsen och skitens kraft att penetrera ett hushåll. Badrumslotten föll på Janne. En högst värdig söndagsunderhållning.

Väl putsat och skrubbat, efter bästa renhållande ungkarlsförmåga, bestämde sig Staffan för att, efter månader av tafatt mental övertalning, skrida till verket och utsmycka sig i bästa löparkostymering. En mustig tacobuffé hade blivit hans tillbakalutade väsens bane. Turen blev inte lång, men så satans påfrestande. Senast jag befann mig i ett sådant tillstånd var i somras, ute i Nacka, efter en gedigen fotbollsmatch, stinna pojkslynglar emellan. Märk väl att redan där var det cirka ett år sedan jag kontinuerligt aktiverade mina lemmar.

Efter en sista kraftansträngning uppför våran sluttande gata kastade jag mig handlöst in i hallen, utslagen som en strandad val. Väl där mötte min personlige greenpeaceaktivist mig med hjälpande faktorer åt både höger och vänster. Slängda plagg åkte upp på hyllan, mjölksyrestinna ben stretchades och sociala funktioner underhölls. Hade jag inte vetat bättre skulle jag säga att min trogne vän erhållit ett rusande överflöd av östrogen och en nyfunnen moderlig instinkt. Som om inte denna djupt sympatiska process vore nog, fann jag mig sekunder senare, fortfarande i ett utslaget och dreglande tillstånd, mitt i en engelskspråkig historielektion av rang. Janne praktiserade högläsning och gapade ut historiska livsöden tillhörande alltifrån aztekkonungar till Karl X. Själv satt jag gapandes kvar i ett hörn i hallen och insöp minsta beskrivande detalj. Det var längesen jag kände mig så tillfreds med både kropp och tillvaro.