Klagomuren
Busschaufförer. Denna generellt sett förbittrade yrkesgrupp som man dagligen delar upplevelser med. Vissa så förbittrade att deras syn på livet lyser klart som en neonskylt i Nevadaöknen. Matt blick, ihopsjunken, sydeuropeisk körfilosofi. Tvekar aldrig inför att låta en hejdlöst vinkande, småförsenad student invänta nästa buss då den blicken kommer hålla honom vid liv i minst två veckor framöver.
Vissa chaufförsoriginal existerar dock. De som för länge sedan insåg sin sin vitala del i kommunikationstrafiken och glatt sätter sig i sin infisna stol och tar sig an samma runda och samma människor. Innan han ens öppnat dörrarna snurrar han sin stol emot dig och inväntar din slappa blick och hand med en till synes evigt leende nuna. Oftast med SL:s karaktäristiska huvudbonad för att inte låta den mest likgiltige buss-svenne undgå att här sitter det en stolt man. En stolt busschaufför. En glad prick. Denna yrkesgrupp måste även vara den mest lämpade för att med minimal ansträngning uppnå maximal utdelning inom det omtalade samhällsepitetet: "Att göra någons dag!". Ett enkelt hej och man kan nästan känna ögonen i ryggen.
En annan grupp i samhället som också ter sig oerhört lämpad för denna ansträngning är kvinnor med barn. En småstressad mor med sovande barn som desperat försöker manövrera sin vagn med minsta möjliga rörelse ut ur pendeln. Och med en räddande hand har man helt plötsligt blivit någons lilla hjälte för en dag. I ett otroligt miniformat iofs, men det är principen. Principen. Som en motpol kan jag dock tycka att denna grupp ibland tar sig själv på något för stort allvar. Jag förstår att ni har fått barn och att det är det absolut viktigaste i era liv, men omvärlden upphör inte att existera. Även om ni är på väg till en helt otroligt idyllisk vårpromenad inne i stan med svetsskydd i ansiktet och RnB-dravel i öronen så kanske, kanske det även finns andra människor som också vill ta sig in till stan. Kanske.
Kvinnor med barn och gamla människor har något gemensamt. De besitter och rör sig fritt med extremtabu på en urmejslad skylt över huvudet. Gud nåde den som tar ton där. Men det tar sån jävla tid ibland. De är gamla och har sina skavanker, men man blir stressad, man blir irriterad och man blir mållös för det tar sån jävla tid ibland. Min bussträcka från huset till stationen är oftast minutiöst ansträngd för att hinna med pendeln och det första jag gör när det vissa gånger är ännu mer ansträngt när jag kliver på är att scanna av bussen efter gamla. Och det slår aldrig fel, minst 3-4 stycken. Klockan tickar och allt tar en sån jävla tid. Det kanske är det yttersta beviset på att jag har blivit en sån där stressad stockholmare som så flitigt föraktades ute i skogarna. Oavsett så tar det en jävla tid ibland.
Filip & Fredrik. Fredrik & Filip. Kan aldrig urskilja vilket som är fastslaget i media-Sverige. Själv tycker jag att Köpingsbon med sprängfyllda cojones är den mest bossiga så Filip & Fredrik känns bäst.
Conan O´Brien. Allt han tar i blir till guld.
Se allt av Stanley Kubrick. Allt.
Hej
Vissa chaufförsoriginal existerar dock. De som för länge sedan insåg sin sin vitala del i kommunikationstrafiken och glatt sätter sig i sin infisna stol och tar sig an samma runda och samma människor. Innan han ens öppnat dörrarna snurrar han sin stol emot dig och inväntar din slappa blick och hand med en till synes evigt leende nuna. Oftast med SL:s karaktäristiska huvudbonad för att inte låta den mest likgiltige buss-svenne undgå att här sitter det en stolt man. En stolt busschaufför. En glad prick. Denna yrkesgrupp måste även vara den mest lämpade för att med minimal ansträngning uppnå maximal utdelning inom det omtalade samhällsepitetet: "Att göra någons dag!". Ett enkelt hej och man kan nästan känna ögonen i ryggen.
En annan grupp i samhället som också ter sig oerhört lämpad för denna ansträngning är kvinnor med barn. En småstressad mor med sovande barn som desperat försöker manövrera sin vagn med minsta möjliga rörelse ut ur pendeln. Och med en räddande hand har man helt plötsligt blivit någons lilla hjälte för en dag. I ett otroligt miniformat iofs, men det är principen. Principen. Som en motpol kan jag dock tycka att denna grupp ibland tar sig själv på något för stort allvar. Jag förstår att ni har fått barn och att det är det absolut viktigaste i era liv, men omvärlden upphör inte att existera. Även om ni är på väg till en helt otroligt idyllisk vårpromenad inne i stan med svetsskydd i ansiktet och RnB-dravel i öronen så kanske, kanske det även finns andra människor som också vill ta sig in till stan. Kanske.
Kvinnor med barn och gamla människor har något gemensamt. De besitter och rör sig fritt med extremtabu på en urmejslad skylt över huvudet. Gud nåde den som tar ton där. Men det tar sån jävla tid ibland. De är gamla och har sina skavanker, men man blir stressad, man blir irriterad och man blir mållös för det tar sån jävla tid ibland. Min bussträcka från huset till stationen är oftast minutiöst ansträngd för att hinna med pendeln och det första jag gör när det vissa gånger är ännu mer ansträngt när jag kliver på är att scanna av bussen efter gamla. Och det slår aldrig fel, minst 3-4 stycken. Klockan tickar och allt tar en sån jävla tid. Det kanske är det yttersta beviset på att jag har blivit en sån där stressad stockholmare som så flitigt föraktades ute i skogarna. Oavsett så tar det en jävla tid ibland.
Filip & Fredrik. Fredrik & Filip. Kan aldrig urskilja vilket som är fastslaget i media-Sverige. Själv tycker jag att Köpingsbon med sprängfyllda cojones är den mest bossiga så Filip & Fredrik känns bäst.
Conan O´Brien. Allt han tar i blir till guld.
Se allt av Stanley Kubrick. Allt.
Hej
Spandex
Storängen, Nacka. Debaser Medis.
Ibland glömmer jag bort att jag faktiskt har ett rum i Sollentuna som jag betalar för. En glömska av högst berättigad karaktär då dessa två den senaste tiden har bjudit på den ena julaftonen efter den andra.
Att befinna sig ute i Nackakollektivets ståtliga lekstuga är ungefär som att förkroppsliga Tommy och Annika med en påse speed i Villevillerkulla. Jag kan inte nog beklaga mig över hur mycket jag kommer att sakna det huset, likt 150 andra frälsta individer.
Debaser Medis och fransk synthpop är en kombination som uppenbarligen aldrig kan slå fel.
Berns i-bergakungens-sal-utsmyckade aftonscen i kombination med australiensisk electro-pop var ett tidsfördriv värd all uppmärksamhet.
Vissa gånger så älskar man Stockholm. När kvällsolen efter månader av dunkelt förtryck bryter fram och kastar ett levande ljus över stadsestetiken så gör det inget att man står inträngd i någons armhåla på tuben under rusningens välsignade timme. Allt är vackert.
Vårtecken. Varje år när klimatet och miljön ger en liten hint om att det kanske blir varmt så fullkomligen exploderar varje del av mediakonstruktionen ut i en fullskalig orgie av reportage och bilder kring denna företeelse. Detta fenomen är absolut inget jag föraktar och tänker spy galla över. Mina tankar kretsar istället kring tänkbara förnyelser av vårtecknens utformning. Tänkbara exempel:
Spandex-röv. Ingen del av året skänker så mycket kroppstrumpe-beprydda män och kvinnor till sitt blickfång som den tidiga våren. Vart man än går eller befinner sig så får man förr eller senare ett flåsande spandex-fenomen till sin lista över underbara iakttagelser.
Balettskor. Sen några år tillbaka förefaller det råda allmän kutym hos det kvinnliga könet i åldrarna 11-36 att bära dessa blottande konstruktioner på sina nakna fötter så fort marken blir bar. Ett lika jävla säkert vårtecken som självaste tussilagon. Nu tycker jag ändå att detta fenomen nått bisarra former då jag redan för 2 månader såg någon flicksnärta kämpandes med att bibehålla sitt fåfänga uttryck för att inte visa att det egentligen var äckligt kyligt. En slags skruvad variant av lilla flickan med svavelstickorna.
Hur underbart vore det då inte att slå upp den lokala blaskan och mitt ibland svanpar och blomstrande diken få se en närbild på en gulsvart spandexskinka eller en småfrusen ynglig med halvnakna fötter och två visir i ansiktet.
Idag vidgades min syn på Sollentuna från att bestå av kilometervis med studsmattevillor och ett byggnadsområde till centrum till att även innehålla både sjöar och lyxiga villaområden. Allt tack vare den patenterade och inbitne Sollentuna-guiden Helena E. Tackar ödmjukast för den.
Jag måste nämna att jag är näst intill barnsligt förtjust i Patrick Stewart i "Star Trek: The Next Generation". Vilken röst. Jag måste även uttrycka min största beundran för filmen "The Mission" från 1986 med Robert De Niro och Jeremy Irons och musik av Ennio Morricone. I mitt tycke en av de vackraste filmer som någonsin gjorts.
Ibland glömmer jag bort att jag faktiskt har ett rum i Sollentuna som jag betalar för. En glömska av högst berättigad karaktär då dessa två den senaste tiden har bjudit på den ena julaftonen efter den andra.
Att befinna sig ute i Nackakollektivets ståtliga lekstuga är ungefär som att förkroppsliga Tommy och Annika med en påse speed i Villevillerkulla. Jag kan inte nog beklaga mig över hur mycket jag kommer att sakna det huset, likt 150 andra frälsta individer.
Debaser Medis och fransk synthpop är en kombination som uppenbarligen aldrig kan slå fel.
Berns i-bergakungens-sal-utsmyckade aftonscen i kombination med australiensisk electro-pop var ett tidsfördriv värd all uppmärksamhet.
Vissa gånger så älskar man Stockholm. När kvällsolen efter månader av dunkelt förtryck bryter fram och kastar ett levande ljus över stadsestetiken så gör det inget att man står inträngd i någons armhåla på tuben under rusningens välsignade timme. Allt är vackert.
Vårtecken. Varje år när klimatet och miljön ger en liten hint om att det kanske blir varmt så fullkomligen exploderar varje del av mediakonstruktionen ut i en fullskalig orgie av reportage och bilder kring denna företeelse. Detta fenomen är absolut inget jag föraktar och tänker spy galla över. Mina tankar kretsar istället kring tänkbara förnyelser av vårtecknens utformning. Tänkbara exempel:
Spandex-röv. Ingen del av året skänker så mycket kroppstrumpe-beprydda män och kvinnor till sitt blickfång som den tidiga våren. Vart man än går eller befinner sig så får man förr eller senare ett flåsande spandex-fenomen till sin lista över underbara iakttagelser.
Balettskor. Sen några år tillbaka förefaller det råda allmän kutym hos det kvinnliga könet i åldrarna 11-36 att bära dessa blottande konstruktioner på sina nakna fötter så fort marken blir bar. Ett lika jävla säkert vårtecken som självaste tussilagon. Nu tycker jag ändå att detta fenomen nått bisarra former då jag redan för 2 månader såg någon flicksnärta kämpandes med att bibehålla sitt fåfänga uttryck för att inte visa att det egentligen var äckligt kyligt. En slags skruvad variant av lilla flickan med svavelstickorna.
Hur underbart vore det då inte att slå upp den lokala blaskan och mitt ibland svanpar och blomstrande diken få se en närbild på en gulsvart spandexskinka eller en småfrusen ynglig med halvnakna fötter och två visir i ansiktet.
Idag vidgades min syn på Sollentuna från att bestå av kilometervis med studsmattevillor och ett byggnadsområde till centrum till att även innehålla både sjöar och lyxiga villaområden. Allt tack vare den patenterade och inbitne Sollentuna-guiden Helena E. Tackar ödmjukast för den.
Jag måste nämna att jag är näst intill barnsligt förtjust i Patrick Stewart i "Star Trek: The Next Generation". Vilken röst. Jag måste även uttrycka min största beundran för filmen "The Mission" från 1986 med Robert De Niro och Jeremy Irons och musik av Ennio Morricone. I mitt tycke en av de vackraste filmer som någonsin gjorts.
