Spandex
Storängen, Nacka. Debaser Medis.
Ibland glömmer jag bort att jag faktiskt har ett rum i Sollentuna som jag betalar för. En glömska av högst berättigad karaktär då dessa två den senaste tiden har bjudit på den ena julaftonen efter den andra.
Att befinna sig ute i Nackakollektivets ståtliga lekstuga är ungefär som att förkroppsliga Tommy och Annika med en påse speed i Villevillerkulla. Jag kan inte nog beklaga mig över hur mycket jag kommer att sakna det huset, likt 150 andra frälsta individer.
Debaser Medis och fransk synthpop är en kombination som uppenbarligen aldrig kan slå fel.
Berns i-bergakungens-sal-utsmyckade aftonscen i kombination med australiensisk electro-pop var ett tidsfördriv värd all uppmärksamhet.
Vissa gånger så älskar man Stockholm. När kvällsolen efter månader av dunkelt förtryck bryter fram och kastar ett levande ljus över stadsestetiken så gör det inget att man står inträngd i någons armhåla på tuben under rusningens välsignade timme. Allt är vackert.
Vårtecken. Varje år när klimatet och miljön ger en liten hint om att det kanske blir varmt så fullkomligen exploderar varje del av mediakonstruktionen ut i en fullskalig orgie av reportage och bilder kring denna företeelse. Detta fenomen är absolut inget jag föraktar och tänker spy galla över. Mina tankar kretsar istället kring tänkbara förnyelser av vårtecknens utformning. Tänkbara exempel:
Spandex-röv. Ingen del av året skänker så mycket kroppstrumpe-beprydda män och kvinnor till sitt blickfång som den tidiga våren. Vart man än går eller befinner sig så får man förr eller senare ett flåsande spandex-fenomen till sin lista över underbara iakttagelser.
Balettskor. Sen några år tillbaka förefaller det råda allmän kutym hos det kvinnliga könet i åldrarna 11-36 att bära dessa blottande konstruktioner på sina nakna fötter så fort marken blir bar. Ett lika jävla säkert vårtecken som självaste tussilagon. Nu tycker jag ändå att detta fenomen nått bisarra former då jag redan för 2 månader såg någon flicksnärta kämpandes med att bibehålla sitt fåfänga uttryck för att inte visa att det egentligen var äckligt kyligt. En slags skruvad variant av lilla flickan med svavelstickorna.
Hur underbart vore det då inte att slå upp den lokala blaskan och mitt ibland svanpar och blomstrande diken få se en närbild på en gulsvart spandexskinka eller en småfrusen ynglig med halvnakna fötter och två visir i ansiktet.
Idag vidgades min syn på Sollentuna från att bestå av kilometervis med studsmattevillor och ett byggnadsområde till centrum till att även innehålla både sjöar och lyxiga villaområden. Allt tack vare den patenterade och inbitne Sollentuna-guiden Helena E. Tackar ödmjukast för den.
Jag måste nämna att jag är näst intill barnsligt förtjust i Patrick Stewart i "Star Trek: The Next Generation". Vilken röst. Jag måste även uttrycka min största beundran för filmen "The Mission" från 1986 med Robert De Niro och Jeremy Irons och musik av Ennio Morricone. I mitt tycke en av de vackraste filmer som någonsin gjorts.
Ibland glömmer jag bort att jag faktiskt har ett rum i Sollentuna som jag betalar för. En glömska av högst berättigad karaktär då dessa två den senaste tiden har bjudit på den ena julaftonen efter den andra.
Att befinna sig ute i Nackakollektivets ståtliga lekstuga är ungefär som att förkroppsliga Tommy och Annika med en påse speed i Villevillerkulla. Jag kan inte nog beklaga mig över hur mycket jag kommer att sakna det huset, likt 150 andra frälsta individer.
Debaser Medis och fransk synthpop är en kombination som uppenbarligen aldrig kan slå fel.
Berns i-bergakungens-sal-utsmyckade aftonscen i kombination med australiensisk electro-pop var ett tidsfördriv värd all uppmärksamhet.
Vissa gånger så älskar man Stockholm. När kvällsolen efter månader av dunkelt förtryck bryter fram och kastar ett levande ljus över stadsestetiken så gör det inget att man står inträngd i någons armhåla på tuben under rusningens välsignade timme. Allt är vackert.
Vårtecken. Varje år när klimatet och miljön ger en liten hint om att det kanske blir varmt så fullkomligen exploderar varje del av mediakonstruktionen ut i en fullskalig orgie av reportage och bilder kring denna företeelse. Detta fenomen är absolut inget jag föraktar och tänker spy galla över. Mina tankar kretsar istället kring tänkbara förnyelser av vårtecknens utformning. Tänkbara exempel:
Spandex-röv. Ingen del av året skänker så mycket kroppstrumpe-beprydda män och kvinnor till sitt blickfång som den tidiga våren. Vart man än går eller befinner sig så får man förr eller senare ett flåsande spandex-fenomen till sin lista över underbara iakttagelser.
Balettskor. Sen några år tillbaka förefaller det råda allmän kutym hos det kvinnliga könet i åldrarna 11-36 att bära dessa blottande konstruktioner på sina nakna fötter så fort marken blir bar. Ett lika jävla säkert vårtecken som självaste tussilagon. Nu tycker jag ändå att detta fenomen nått bisarra former då jag redan för 2 månader såg någon flicksnärta kämpandes med att bibehålla sitt fåfänga uttryck för att inte visa att det egentligen var äckligt kyligt. En slags skruvad variant av lilla flickan med svavelstickorna.
Hur underbart vore det då inte att slå upp den lokala blaskan och mitt ibland svanpar och blomstrande diken få se en närbild på en gulsvart spandexskinka eller en småfrusen ynglig med halvnakna fötter och två visir i ansiktet.
Idag vidgades min syn på Sollentuna från att bestå av kilometervis med studsmattevillor och ett byggnadsområde till centrum till att även innehålla både sjöar och lyxiga villaområden. Allt tack vare den patenterade och inbitne Sollentuna-guiden Helena E. Tackar ödmjukast för den.
Jag måste nämna att jag är näst intill barnsligt förtjust i Patrick Stewart i "Star Trek: The Next Generation". Vilken röst. Jag måste även uttrycka min största beundran för filmen "The Mission" från 1986 med Robert De Niro och Jeremy Irons och musik av Ennio Morricone. I mitt tycke en av de vackraste filmer som någonsin gjorts.
Kommentarer
Postat av: Jon
Självfallet!
Postat av: Fröken H
Jag skulle verkligen vilja se dom där 'studsmattevillorna' ! Låter coolt. Barnvänligt typ
Trackback
