Sluta hångla!
Igår åkte jag tåg. Från hemort till hemort. Från en familjs ömma omhändertagande till en lägenhet med ett uttryck av helgaktiviteter och kvarglömda atteraljer i överflöd. Båda fronter innehar sin odiskutabla charm och denna gång bjöd även Gubbängen på kära återseenden.
Att åka tåg, eller någon annan form av kollektiva kommunikationsformer, visar sig alltid utmynna i en magnifik skola i mänskligt beteende och jantelagsmässiga utsvävningar. Något som inte minst ett år av färd med pendel och t-bana i hufvudstaden har erbjudit i massiva mängder. Och jag har vakat som mamma räv och fyllt minnesbanken till bristningsgränsen. Igår låg dock mamma räv på dekis och banken praktiserade tillfälligt avbrott då jag satt djupt försjunken i "Tärningsspelaren". Fantastisk skönlitteratur. Kanske så lovande att även bokmalens antagonist personifierad börjar sitta försjunken utan en kommunikationsforms inflytande. Men bara kanske.
Är man nu en hängiven supporter till dessa sociala, (antisociala?), företeelser så skall man icke misströsta över att spilla dyrbar lektionstid i förmån till en god bok, för vid resans slut tar nästa skådespel vid: Avstigning och kära återseenden. En djup kollektiv suck sveper genom den dimljushöljda zoovagnen i takt med att vi närmar oss slutdestinationen och den urbana ansträngningen att veja för oberäkneliga hinder och flyende dårar i en oändlig hage av alltför färskt grönbete vidtar. Likt industriella androider rör vi oss i en stilla ström mot trånande blickar och ogästvänliga betongskulpturer.
Jag hatar att kliva av på en perrong där man långt i förväg sitter inne med vetskapen om att ingen välkomnande famn eller sökande blick kommer att möta din. Enbart ett hånflinande grin ackompanjerad av ett knotigt pekfinger möter dig och deklarerar att du ensam skall fortsätta din färd mot hemmets trygga vrå. Med fasa upptäckte jag att jag hade blivit en av alla dessa föraktande människor, en som spottar åt och beklagar sig över ljuvliga pars kelande och snufflande efter en tids separation. En djup och mörk människoföraktande skugga sänker sig så sakteliga över ens väsen och löser upp den minsta molekyl av egoism och ömklighet som ligger begravd i ens innersta obevandrade hålor. En varelse som för ett kort ögonblick får självaste farbror Scrooge att erkänna sitt nederlag och utbyta en glödgad nuna mot den likbleka fasan.
Dessa människor som jag alltid hade uttryckt mitt djupaste förakt för, de som inte besatt förmågan att vila sina ögon på ett förälskat par och dess värmande närhet och låta sig svepas med av denna våg av ögonblicklig perfektion. Arma människa. Unna dessa välsignade deras närhet och låt dig inspireras! Nej! Likt en kyrkans man, av djupaste katolska och konservativa börd, drabbades mitt sinne av kväljningar och jag ville inget annat än att påpeka att sådant ni står helt öppet och skuldfritt praktiserar hör hemma bakom stängda dörrar, avskilt från oskyldiga själars sinnen och möjligtvis med EN lampa tänd!
Jag kan bara konstatera att en tillvaro utan en tillgiven och ömsint famn: a) Suger så äckligt jävla hårt, (för att nyttja en annars vidrig upplaga av vårat tungomål). b) Gör dig omåttligt grinig och tillfälligt vedervärdig som människa. c) Borde öppna dig för att erfara åtminstone ett hjärtfullt famntag om dagen.
Det är en extrem bekvämlighet, få förunnat, att kunna kliva ut i den fria världens triumferande och enbart känna sig hotad av och uppjagad över andra välvilliga människors närhet och tillgivenhet till varandra. Cynism är alltför ofta en lyx av högst obehaglig och västvärldspräglad karaktär. Å andra sidan skulle det aldrig bekomma mig att ens i mina djupaste svackor ge mig i kast med att inte unna mig den lyxen. Den vandrar hand i hand med människan och hennes särpräglade natur och måste få ges utlopp för. Den genererar ändock i sina mest bländande och hänförande stunder upplevelser över hur fantastiskt vacker världen kan uppenbara sig med jämna mellanrum.
Men måste ni smeta in det i ansiktet på mig och hångla precis där jag klivit av?!
Jag vill också!
Att åka tåg, eller någon annan form av kollektiva kommunikationsformer, visar sig alltid utmynna i en magnifik skola i mänskligt beteende och jantelagsmässiga utsvävningar. Något som inte minst ett år av färd med pendel och t-bana i hufvudstaden har erbjudit i massiva mängder. Och jag har vakat som mamma räv och fyllt minnesbanken till bristningsgränsen. Igår låg dock mamma räv på dekis och banken praktiserade tillfälligt avbrott då jag satt djupt försjunken i "Tärningsspelaren". Fantastisk skönlitteratur. Kanske så lovande att även bokmalens antagonist personifierad börjar sitta försjunken utan en kommunikationsforms inflytande. Men bara kanske.
Är man nu en hängiven supporter till dessa sociala, (antisociala?), företeelser så skall man icke misströsta över att spilla dyrbar lektionstid i förmån till en god bok, för vid resans slut tar nästa skådespel vid: Avstigning och kära återseenden. En djup kollektiv suck sveper genom den dimljushöljda zoovagnen i takt med att vi närmar oss slutdestinationen och den urbana ansträngningen att veja för oberäkneliga hinder och flyende dårar i en oändlig hage av alltför färskt grönbete vidtar. Likt industriella androider rör vi oss i en stilla ström mot trånande blickar och ogästvänliga betongskulpturer.
Jag hatar att kliva av på en perrong där man långt i förväg sitter inne med vetskapen om att ingen välkomnande famn eller sökande blick kommer att möta din. Enbart ett hånflinande grin ackompanjerad av ett knotigt pekfinger möter dig och deklarerar att du ensam skall fortsätta din färd mot hemmets trygga vrå. Med fasa upptäckte jag att jag hade blivit en av alla dessa föraktande människor, en som spottar åt och beklagar sig över ljuvliga pars kelande och snufflande efter en tids separation. En djup och mörk människoföraktande skugga sänker sig så sakteliga över ens väsen och löser upp den minsta molekyl av egoism och ömklighet som ligger begravd i ens innersta obevandrade hålor. En varelse som för ett kort ögonblick får självaste farbror Scrooge att erkänna sitt nederlag och utbyta en glödgad nuna mot den likbleka fasan.
Dessa människor som jag alltid hade uttryckt mitt djupaste förakt för, de som inte besatt förmågan att vila sina ögon på ett förälskat par och dess värmande närhet och låta sig svepas med av denna våg av ögonblicklig perfektion. Arma människa. Unna dessa välsignade deras närhet och låt dig inspireras! Nej! Likt en kyrkans man, av djupaste katolska och konservativa börd, drabbades mitt sinne av kväljningar och jag ville inget annat än att påpeka att sådant ni står helt öppet och skuldfritt praktiserar hör hemma bakom stängda dörrar, avskilt från oskyldiga själars sinnen och möjligtvis med EN lampa tänd!
Jag kan bara konstatera att en tillvaro utan en tillgiven och ömsint famn: a) Suger så äckligt jävla hårt, (för att nyttja en annars vidrig upplaga av vårat tungomål). b) Gör dig omåttligt grinig och tillfälligt vedervärdig som människa. c) Borde öppna dig för att erfara åtminstone ett hjärtfullt famntag om dagen.
Det är en extrem bekvämlighet, få förunnat, att kunna kliva ut i den fria världens triumferande och enbart känna sig hotad av och uppjagad över andra välvilliga människors närhet och tillgivenhet till varandra. Cynism är alltför ofta en lyx av högst obehaglig och västvärldspräglad karaktär. Å andra sidan skulle det aldrig bekomma mig att ens i mina djupaste svackor ge mig i kast med att inte unna mig den lyxen. Den vandrar hand i hand med människan och hennes särpräglade natur och måste få ges utlopp för. Den genererar ändock i sina mest bländande och hänförande stunder upplevelser över hur fantastiskt vacker världen kan uppenbara sig med jämna mellanrum.
Men måste ni smeta in det i ansiktet på mig och hångla precis där jag klivit av?!
Jag vill också!
Döträd
Slut. Den tog slut. Bara sådär. Utan att ens ge mig en försmak över hur tomt allt skulle kännas utan den. Vardagens gråa tapetsering ter sig om möjligt än djupare i sin kvävande utformning. Tänk om jag fick börja om. Jag vet ingenting, har aldrig sett någonting av den, men det ska bli mig ett sant nöje att ge mig hän åt den.
Det jag pratar om är serien "Deadwood". Ännu en hänförande och magisk fabrikation ur HBO:s känsligt skönmejslade sköte. Den har tagit mig med storm. Fullkomligt och totalt. Den har funnits hos mig under dygnets alla timmar. Sugit in mig med en sådan obarmhärtig kraft; dess mystik svällat över mitt sinne, den rena upplevelsen fått mig att frammana ett barns abstinens. Njutningen fastställd som den mest skönsjungande en fabrikation ur den popkulturella sfären någonsin gjort anspråk på. Jag är helt och fullständigt såld. Eller var. För nu är den slut. Med skräckblandad förtjusning såg jag det sista avsnittet igår kväll. Vad ska jag se nu? En del av mig vill aldrig se någon annat, då denna del menar att det kommer aldrig att infinna sig något på marknaden som ens kommer att inneha en tredjedel av det mod det krävs att visa fingret åt "Deadwood". Men det håller inte. Är man en torsk på rörlig bild så utesluter man ganska kvickt tanken på att ingå kyskhetslöfte med ett enda objekt. Skulle jag dock leva mitt liv med ett objekt, finge det oavkortad bli den. Och vad jag skulle älska dig tills döden skiljde oss åt.
Jag tänker inte ge mig hän åt någon summering eller mer utförlig beskrivning av detta mästerverk då jag finner det svårt att med ord göra den rättvisa. För att tillämpa en redan flitigt figurerande klyscha inom dessa sammanhang skulle jag hävda att den helt enkelt bara måste ses. Så länge man inte har en djupt rotad kristen figur, kväkandes i sitt innersta väsen, eller besitter en kväljande bieffekt orsakad av åsynen av människan i hennes skapade tillstånd har man alla förutsättningar för att låta sig ryckas med i denna livsbejakande rytm av audiovisuella upplevelser.
För att bryta ner denna skapelse och om möjligt kategorisera den, torde den hamna under epitetet: "Västern/Drama". Begreppet "Västern", och de sinnebilder det framkallar ska emellertid inte läggas alltför stor vikt vid, då "Deadwood" inte behandlar vapnet som dess medelpunkt, enligt tidigare konventioner inom det rörliga bildmediets sfär. Här handlar det om människorna, deras handlingar i en hårt prövad vardag och hur olika livsöden flätas samman.
Helt kort är den underbar och jag älskar den. Som en vakande mor har den vaggat mig tryggt den senaste tiden och nu står jag moderslös på randen till ren förtvivlan. Men snart har ett halvår passerat och då kan jag med repat mod och barnslig förtjusan åter låta den överrumpla mig och bringa njutning i dess renaste form till mitt känsliga väsen.
Hade min blogg varit i slag med Bella Blondins hade jag förväntat mig ett mustigt ekonomiskt tillskott till en ansträngd livsbudget. Avsändare: HBO.
Det jag pratar om är serien "Deadwood". Ännu en hänförande och magisk fabrikation ur HBO:s känsligt skönmejslade sköte. Den har tagit mig med storm. Fullkomligt och totalt. Den har funnits hos mig under dygnets alla timmar. Sugit in mig med en sådan obarmhärtig kraft; dess mystik svällat över mitt sinne, den rena upplevelsen fått mig att frammana ett barns abstinens. Njutningen fastställd som den mest skönsjungande en fabrikation ur den popkulturella sfären någonsin gjort anspråk på. Jag är helt och fullständigt såld. Eller var. För nu är den slut. Med skräckblandad förtjusning såg jag det sista avsnittet igår kväll. Vad ska jag se nu? En del av mig vill aldrig se någon annat, då denna del menar att det kommer aldrig att infinna sig något på marknaden som ens kommer att inneha en tredjedel av det mod det krävs att visa fingret åt "Deadwood". Men det håller inte. Är man en torsk på rörlig bild så utesluter man ganska kvickt tanken på att ingå kyskhetslöfte med ett enda objekt. Skulle jag dock leva mitt liv med ett objekt, finge det oavkortad bli den. Och vad jag skulle älska dig tills döden skiljde oss åt.
Jag tänker inte ge mig hän åt någon summering eller mer utförlig beskrivning av detta mästerverk då jag finner det svårt att med ord göra den rättvisa. För att tillämpa en redan flitigt figurerande klyscha inom dessa sammanhang skulle jag hävda att den helt enkelt bara måste ses. Så länge man inte har en djupt rotad kristen figur, kväkandes i sitt innersta väsen, eller besitter en kväljande bieffekt orsakad av åsynen av människan i hennes skapade tillstånd har man alla förutsättningar för att låta sig ryckas med i denna livsbejakande rytm av audiovisuella upplevelser.
För att bryta ner denna skapelse och om möjligt kategorisera den, torde den hamna under epitetet: "Västern/Drama". Begreppet "Västern", och de sinnebilder det framkallar ska emellertid inte läggas alltför stor vikt vid, då "Deadwood" inte behandlar vapnet som dess medelpunkt, enligt tidigare konventioner inom det rörliga bildmediets sfär. Här handlar det om människorna, deras handlingar i en hårt prövad vardag och hur olika livsöden flätas samman.
Helt kort är den underbar och jag älskar den. Som en vakande mor har den vaggat mig tryggt den senaste tiden och nu står jag moderslös på randen till ren förtvivlan. Men snart har ett halvår passerat och då kan jag med repat mod och barnslig förtjusan åter låta den överrumpla mig och bringa njutning i dess renaste form till mitt känsliga väsen.
Hade min blogg varit i slag med Bella Blondins hade jag förväntat mig ett mustigt ekonomiskt tillskott till en ansträngd livsbudget. Avsändare: HBO.
Snooze Me
Hörde på radion för några dagar sedan att några medicinska forskartalanger kommit fram till att den moderna människans främsta morgonvapen, snooze, står som ett gravt övergrepp på djupsömnen och kan mycket väl tillämpa djupa sår i den så viktiga återhämtningsprocessen. Se där. Jag skulle tippa att många med mig mottog denna nyhetsuppdatering med en 20 % förvåning och blickhöjande, för att följas av en 80 % dos av likgiltighet och fortsatt vardagslunk.
Sluta snooza?! Då kan jag ju lika gärna säga upp mig på en gång och börja samla wellpapp. Införandet av snoozefaktorn har ju utvecklats till en av ett välspunnet samhälles grundvalar, accepterad och mottagen med öppna armar av den väloljat bekväma konsumenten. Skulle denna forskarkommentar, mot all förmodan, gnugga in sig tryggt och slå rot i konsumentbarmen kan vi nog i nästa stund blicka ut över ett kargt och oförlåtligt arbetslöselandskap. "Förlåt att jag kommer försent, men du vet, snoozefunktionen är ju borta och min självdisciplin med den!" "Försvinn!" Tack och hej välfärdsstaten Sverige!
Nu kanske jag i alltför stor utsträckning talar av egen känsla och erfarenhet, då jag med allra största säkerhet skulle gå under utan min djupt förlåtande älskarinna snoozefunktionen. Fast med närmare eftertanke kanske det skulle vara det uteslutande mest effektiva sättet att bringa disciplinerat off-läge och slagfärdig morgonkraft åt en förtappad nattugglesjäl.
Nej. Jag säger nej. Där blir det bestämt nej. Vi som har kommit så långt i våran relation. Vi har ju faktiskt pratat om att förlova oss och gå upp till fyra snoozelägen.
Sluta snooza?! Då kan jag ju lika gärna säga upp mig på en gång och börja samla wellpapp. Införandet av snoozefaktorn har ju utvecklats till en av ett välspunnet samhälles grundvalar, accepterad och mottagen med öppna armar av den väloljat bekväma konsumenten. Skulle denna forskarkommentar, mot all förmodan, gnugga in sig tryggt och slå rot i konsumentbarmen kan vi nog i nästa stund blicka ut över ett kargt och oförlåtligt arbetslöselandskap. "Förlåt att jag kommer försent, men du vet, snoozefunktionen är ju borta och min självdisciplin med den!" "Försvinn!" Tack och hej välfärdsstaten Sverige!
Nu kanske jag i alltför stor utsträckning talar av egen känsla och erfarenhet, då jag med allra största säkerhet skulle gå under utan min djupt förlåtande älskarinna snoozefunktionen. Fast med närmare eftertanke kanske det skulle vara det uteslutande mest effektiva sättet att bringa disciplinerat off-läge och slagfärdig morgonkraft åt en förtappad nattugglesjäl.
Nej. Jag säger nej. Där blir det bestämt nej. Vi som har kommit så långt i våran relation. Vi har ju faktiskt pratat om att förlova oss och gå upp till fyra snoozelägen.
Strandad val
Stockholm. I över ett år har jag huserat i din boning. En, för en lantpojk, fantastisk och ljuvlig boning, med sin uppsjö av popkulturella aktiviteter och en närhet till vad än ditt väsen suktar efter.
Jag har njutit och jag gör det fortfarande, vilket i sin tur andra delar av mitt väsen har fått lida av, där min kropp står ut som den största måltavlan. Vad jag har matat och fyllt dig med gifter, men likväl inte känt en alltför övertygande ånger för att i nästa stund med iver deltaga i det fortsatta upprätthållandet av traditionen. Jag kan ju trots allt fortfarande stå av egen kraft och mitt sinne förefaller intakt. Livet har varit en fest och jag har suttit tryggt i dess kommité.
Denna helg har förvisso inte innehållit alltför kvantitativa mängder från rusdryckernas förlovande land, men den svullande faktorn har haft en av sina toppmarkeringar. Jag och min trogne vapendragare, tillika sambo, herr Pentti spenderade den senare delen av lördagsaftonen med att förbereda och åtnjuta en smäktande tacobuffé, varpå glass och diverse delikatesser stod som påfyllningar av den redan digra måltiden. Två uppenbart vågräta figurer kunde senare skådas i varsitt hölje av paltkoma. Den kommunikativa delen förblev "något" reducerad kvällen ut.
Dagen därpå väntade storstädning. Nog för att vi tillhör den mer renhållande, ej att förväxla med pedanta, skaran av ungkarlar så kan vi ändå inte uteslutande förhindra smutsen och skitens kraft att penetrera ett hushåll. Badrumslotten föll på Janne. En högst värdig söndagsunderhållning.
Väl putsat och skrubbat, efter bästa renhållande ungkarlsförmåga, bestämde sig Staffan för att, efter månader av tafatt mental övertalning, skrida till verket och utsmycka sig i bästa löparkostymering. En mustig tacobuffé hade blivit hans tillbakalutade väsens bane. Turen blev inte lång, men så satans påfrestande. Senast jag befann mig i ett sådant tillstånd var i somras, ute i Nacka, efter en gedigen fotbollsmatch, stinna pojkslynglar emellan. Märk väl att redan där var det cirka ett år sedan jag kontinuerligt aktiverade mina lemmar.
Efter en sista kraftansträngning uppför våran sluttande gata kastade jag mig handlöst in i hallen, utslagen som en strandad val. Väl där mötte min personlige greenpeaceaktivist mig med hjälpande faktorer åt både höger och vänster. Slängda plagg åkte upp på hyllan, mjölksyrestinna ben stretchades och sociala funktioner underhölls. Hade jag inte vetat bättre skulle jag säga att min trogne vän erhållit ett rusande överflöd av östrogen och en nyfunnen moderlig instinkt. Som om inte denna djupt sympatiska process vore nog, fann jag mig sekunder senare, fortfarande i ett utslaget och dreglande tillstånd, mitt i en engelskspråkig historielektion av rang. Janne praktiserade högläsning och gapade ut historiska livsöden tillhörande alltifrån aztekkonungar till Karl X. Själv satt jag gapandes kvar i ett hörn i hallen och insöp minsta beskrivande detalj. Det var längesen jag kände mig så tillfreds med både kropp och tillvaro.
Jag har njutit och jag gör det fortfarande, vilket i sin tur andra delar av mitt väsen har fått lida av, där min kropp står ut som den största måltavlan. Vad jag har matat och fyllt dig med gifter, men likväl inte känt en alltför övertygande ånger för att i nästa stund med iver deltaga i det fortsatta upprätthållandet av traditionen. Jag kan ju trots allt fortfarande stå av egen kraft och mitt sinne förefaller intakt. Livet har varit en fest och jag har suttit tryggt i dess kommité.
Denna helg har förvisso inte innehållit alltför kvantitativa mängder från rusdryckernas förlovande land, men den svullande faktorn har haft en av sina toppmarkeringar. Jag och min trogne vapendragare, tillika sambo, herr Pentti spenderade den senare delen av lördagsaftonen med att förbereda och åtnjuta en smäktande tacobuffé, varpå glass och diverse delikatesser stod som påfyllningar av den redan digra måltiden. Två uppenbart vågräta figurer kunde senare skådas i varsitt hölje av paltkoma. Den kommunikativa delen förblev "något" reducerad kvällen ut.
Dagen därpå väntade storstädning. Nog för att vi tillhör den mer renhållande, ej att förväxla med pedanta, skaran av ungkarlar så kan vi ändå inte uteslutande förhindra smutsen och skitens kraft att penetrera ett hushåll. Badrumslotten föll på Janne. En högst värdig söndagsunderhållning.
Väl putsat och skrubbat, efter bästa renhållande ungkarlsförmåga, bestämde sig Staffan för att, efter månader av tafatt mental övertalning, skrida till verket och utsmycka sig i bästa löparkostymering. En mustig tacobuffé hade blivit hans tillbakalutade väsens bane. Turen blev inte lång, men så satans påfrestande. Senast jag befann mig i ett sådant tillstånd var i somras, ute i Nacka, efter en gedigen fotbollsmatch, stinna pojkslynglar emellan. Märk väl att redan där var det cirka ett år sedan jag kontinuerligt aktiverade mina lemmar.
Efter en sista kraftansträngning uppför våran sluttande gata kastade jag mig handlöst in i hallen, utslagen som en strandad val. Väl där mötte min personlige greenpeaceaktivist mig med hjälpande faktorer åt både höger och vänster. Slängda plagg åkte upp på hyllan, mjölksyrestinna ben stretchades och sociala funktioner underhölls. Hade jag inte vetat bättre skulle jag säga att min trogne vän erhållit ett rusande överflöd av östrogen och en nyfunnen moderlig instinkt. Som om inte denna djupt sympatiska process vore nog, fann jag mig sekunder senare, fortfarande i ett utslaget och dreglande tillstånd, mitt i en engelskspråkig historielektion av rang. Janne praktiserade högläsning och gapade ut historiska livsöden tillhörande alltifrån aztekkonungar till Karl X. Själv satt jag gapandes kvar i ett hörn i hallen och insöp minsta beskrivande detalj. Det var längesen jag kände mig så tillfreds med både kropp och tillvaro.
