Klagomuren
Busschaufförer. Denna generellt sett förbittrade yrkesgrupp som man dagligen delar upplevelser med. Vissa så förbittrade att deras syn på livet lyser klart som en neonskylt i Nevadaöknen. Matt blick, ihopsjunken, sydeuropeisk körfilosofi. Tvekar aldrig inför att låta en hejdlöst vinkande, småförsenad student invänta nästa buss då den blicken kommer hålla honom vid liv i minst två veckor framöver.
Vissa chaufförsoriginal existerar dock. De som för länge sedan insåg sin sin vitala del i kommunikationstrafiken och glatt sätter sig i sin infisna stol och tar sig an samma runda och samma människor. Innan han ens öppnat dörrarna snurrar han sin stol emot dig och inväntar din slappa blick och hand med en till synes evigt leende nuna. Oftast med SL:s karaktäristiska huvudbonad för att inte låta den mest likgiltige buss-svenne undgå att här sitter det en stolt man. En stolt busschaufför. En glad prick. Denna yrkesgrupp måste även vara den mest lämpade för att med minimal ansträngning uppnå maximal utdelning inom det omtalade samhällsepitetet: "Att göra någons dag!". Ett enkelt hej och man kan nästan känna ögonen i ryggen.
En annan grupp i samhället som också ter sig oerhört lämpad för denna ansträngning är kvinnor med barn. En småstressad mor med sovande barn som desperat försöker manövrera sin vagn med minsta möjliga rörelse ut ur pendeln. Och med en räddande hand har man helt plötsligt blivit någons lilla hjälte för en dag. I ett otroligt miniformat iofs, men det är principen. Principen. Som en motpol kan jag dock tycka att denna grupp ibland tar sig själv på något för stort allvar. Jag förstår att ni har fått barn och att det är det absolut viktigaste i era liv, men omvärlden upphör inte att existera. Även om ni är på väg till en helt otroligt idyllisk vårpromenad inne i stan med svetsskydd i ansiktet och RnB-dravel i öronen så kanske, kanske det även finns andra människor som också vill ta sig in till stan. Kanske.
Kvinnor med barn och gamla människor har något gemensamt. De besitter och rör sig fritt med extremtabu på en urmejslad skylt över huvudet. Gud nåde den som tar ton där. Men det tar sån jävla tid ibland. De är gamla och har sina skavanker, men man blir stressad, man blir irriterad och man blir mållös för det tar sån jävla tid ibland. Min bussträcka från huset till stationen är oftast minutiöst ansträngd för att hinna med pendeln och det första jag gör när det vissa gånger är ännu mer ansträngt när jag kliver på är att scanna av bussen efter gamla. Och det slår aldrig fel, minst 3-4 stycken. Klockan tickar och allt tar en sån jävla tid. Det kanske är det yttersta beviset på att jag har blivit en sån där stressad stockholmare som så flitigt föraktades ute i skogarna. Oavsett så tar det en jävla tid ibland.
Filip & Fredrik. Fredrik & Filip. Kan aldrig urskilja vilket som är fastslaget i media-Sverige. Själv tycker jag att Köpingsbon med sprängfyllda cojones är den mest bossiga så Filip & Fredrik känns bäst.
Conan O´Brien. Allt han tar i blir till guld.
Se allt av Stanley Kubrick. Allt.
Hej
Vissa chaufförsoriginal existerar dock. De som för länge sedan insåg sin sin vitala del i kommunikationstrafiken och glatt sätter sig i sin infisna stol och tar sig an samma runda och samma människor. Innan han ens öppnat dörrarna snurrar han sin stol emot dig och inväntar din slappa blick och hand med en till synes evigt leende nuna. Oftast med SL:s karaktäristiska huvudbonad för att inte låta den mest likgiltige buss-svenne undgå att här sitter det en stolt man. En stolt busschaufför. En glad prick. Denna yrkesgrupp måste även vara den mest lämpade för att med minimal ansträngning uppnå maximal utdelning inom det omtalade samhällsepitetet: "Att göra någons dag!". Ett enkelt hej och man kan nästan känna ögonen i ryggen.
En annan grupp i samhället som också ter sig oerhört lämpad för denna ansträngning är kvinnor med barn. En småstressad mor med sovande barn som desperat försöker manövrera sin vagn med minsta möjliga rörelse ut ur pendeln. Och med en räddande hand har man helt plötsligt blivit någons lilla hjälte för en dag. I ett otroligt miniformat iofs, men det är principen. Principen. Som en motpol kan jag dock tycka att denna grupp ibland tar sig själv på något för stort allvar. Jag förstår att ni har fått barn och att det är det absolut viktigaste i era liv, men omvärlden upphör inte att existera. Även om ni är på väg till en helt otroligt idyllisk vårpromenad inne i stan med svetsskydd i ansiktet och RnB-dravel i öronen så kanske, kanske det även finns andra människor som också vill ta sig in till stan. Kanske.
Kvinnor med barn och gamla människor har något gemensamt. De besitter och rör sig fritt med extremtabu på en urmejslad skylt över huvudet. Gud nåde den som tar ton där. Men det tar sån jävla tid ibland. De är gamla och har sina skavanker, men man blir stressad, man blir irriterad och man blir mållös för det tar sån jävla tid ibland. Min bussträcka från huset till stationen är oftast minutiöst ansträngd för att hinna med pendeln och det första jag gör när det vissa gånger är ännu mer ansträngt när jag kliver på är att scanna av bussen efter gamla. Och det slår aldrig fel, minst 3-4 stycken. Klockan tickar och allt tar en sån jävla tid. Det kanske är det yttersta beviset på att jag har blivit en sån där stressad stockholmare som så flitigt föraktades ute i skogarna. Oavsett så tar det en jävla tid ibland.
Filip & Fredrik. Fredrik & Filip. Kan aldrig urskilja vilket som är fastslaget i media-Sverige. Själv tycker jag att Köpingsbon med sprängfyllda cojones är den mest bossiga så Filip & Fredrik känns bäst.
Conan O´Brien. Allt han tar i blir till guld.
Se allt av Stanley Kubrick. Allt.
Hej
Kommentarer
Postat av: Kenanovic
om ja får tag på den där jävla chaffisen ska jag prutta i hans mun asså!! hahaha
Postat av: Syster
bror, glöm aldrig Keijo och axelssonsbussturerna :)
Postat av: Yohn
Dag för fler inlägg stamg
Trackback
